206 JUSUNC-Olals- ds umstern vn. m). Herr
Grefve M,. Rosenblad.
De af Kongl. Maj:t i Nåder anbefalta för-
teckningarne på förehafde mål, nästlidet år, vid
Härads-Rätterne i den mig nådigst anförtrodda
Doaomsaga, får jag äran bärmedetst allerödmju-
kast insända.
Till åtlydnad af Eders Excellenss Cirkulär-
bref, får jag lika ödmjukt vid handen gifva, att
under loppet af nära 35 år, jag varit begagnad
till förvaltandet af fler faldiga värf och tjenste-
befattningar, som haft dels en inskränktare och
dels en vidsträcktare beröring med massan af
folket, så i stad som på landet har jag fannit,
att det forhåller sig med brott och missgernin-
gar, dessa moraliska sjukdomer, lika som med
de fysiska. Det gifvas vissa lider, då dessa sed-
nare härja somliga orter, och åter andra tider,
då naturen tyckes liksom samla sivu uttömda
miasma, till nva utbrott. Af lika så periodisk
natur har jag funnit brotten vara; men då in-
gen verkan gifves, utan närmare eller fjärmare
orsaker, skulle, ehuru dessa icke alltid kunna
skönjas och klart fattas af det dödliga ögat,
utan är honom ensamt förbehållet, som med en
enda blick genomskådar allt i sitt hela sam-
manhang, det likväl förtjena en grundlig un-
dersökning. Då Fäderneslandet har lyckan att
i E. Excellenss person äga en Minister, som of-
frat hela sin långvariga lifstid åt det Allmän-
mäånnas väl, och devunderv samlat de rikaste
förråd af djupa iasigter och den vidsträcktaste
erfarenhet, hoppas hvarje fosterlandets vän att
en sådan undersökning blir håde verkställd och
fruktbar till sina resultater.
Jag ville gerna i min ringa mon bidraga till
detta goda ändamål, hälst hvarje samhälls-leda-
mot är skyldig att lemna sin skärf till det all-
männa bästa, men min tid är fullt ut uppta-
gen af ett träget embetes pligter. Således täck-
tes E. E. ej ogunstigt upptaga det ofullständi-
ga i mina åsigter af ämnet, som, utveckladt i
i sin helhet, skulle föranleda till en för när-
varande olämplig vidlyftighet.
Att en sann religiositf, som säkrast gifver
sans i medgången, tröst i lidandet och kärlek
tiil ordning, aktning för lagar och rättskansla,
är det osvikligaste medlet emot brott och miss-
gerningar, kan ej betviflas; men denna ledstjer-
ma synes allt mer och mer sänka sig åt hori-
sonten. Då trons frukter äro rältskaffens hand-
lingar, och religionens tolkar, ty värr! i mängd
finnas, hvilka i lefvernet motarbeta verkan af
deras lärdomar, har man här en rik källa till
den kall sinnighet, ja stundom uppenbart förakt
som icke sällan röjes bland massan af folket
för sjelfva religionen — och till hvitka olyck-
saliga afsteg och förbrytelser detta förakt skall
leda, är lätt alt inse. Att prester, som blifvit
tilltalas le och förvundne till förbrytelser, äfven
af grof art och urbota beskaffe nhet, å högre
ort, och slutligen å den högsta, de - fått mil-
dring och dels förskoning, har haft en ganska
menlig inverkan både på dem sjelfva och fol-
ket. Hvarje embetsman, och i synnerhet den
som är anställd för det religiösa och sedliga i
lifvet, bör strängt bestrafa as om han betinnes
brottslig och med uppsat felande. Det är sä-
kiaste medlet att bortvensa ogräset samt för-
skaita lagar och samhälls-ordning iydnad och
aktning. Biskopparnes och Konsistoriernes bri-
