folk EN fd580 JUBAna al cen fjetltrande obekanti-
skapen om något bältre, och förvarade inom
den säkra slängseln af lagar, restriktioner och
ståndsprerogativer, Styrelserna inse icke, att
förhållandet nu är annorlunda; de tro, att den
ljusare, luftigare byggnad, hvari de åt deras
vård anförtrodda vistas, ännu är ett fån-
gelse; de tro, att de ännu hafva nyck-
larna i sin hand, och att fången ännu
skall vara lika fredlig och medgörhg, blott de
laga så att han får sina hehöriga mål om da-
gen, och ej lider någon grym behandling.
Det är från detta misstag som allt det onda
härflyter, hvaraf sambällena lida, och som,
om det icke snart rättas, skall bereda en ny
och allmän hvälfning, hvars vidsträckthet och
följder ej kunna beräknas.
at uppmärksamt skärskådande af det nu-
varande tillständet i Europa skall visa, att
verldenx på de senare 40 ären i sielfva verket
blifvit fyra sekler äldre, medan furstarne och
deras rädgifvare ej veta annat, än att den
blott framskridit fyra decenuier. Så föga nu-
tidens drägt är lik den, som bars för 50 är
sedan, äfven så föga äro de sociala begreppen
hvarandra lika, och försöken att styra ett land
efter samma syslem soi då, skall lyckas lika
mycket som försöket , alt i modets verld åter-
föra pudret. Det blir på sin höjd en kuriosi-
t, hvaråt man skrattar. Nej, folken ha los-
sat de gamla tvångsbanden; det är derföre ic-
ke deras afsigt, att lossa äfven lydnadsbanden,
ty lydnaden Tör lag och ordning förnedrar icke,
utan hedrar äfven den starke; och om än nå-
gon styrelses oklokhet nödgar dertill, blir det
endast för ögonblicket, och för att fastare för-
ena sig med dem de vilja lyda. Men folken
inse, alt de äro till för sig sjelfva, icke för
någon annan, han må heta furste, eller prest
eller adelsman; de känna, att de äro till för
att bli lyckliga, för alt nöjdt och gladt njuta
det goda, lifvets berre ämnat menniskan, och
låta alla omkring sig njuta deraf; alt hvarje
försök att slänga dem från denna njutnings-
rätt eller på förhand bestämma dess. gränsor,
är orättvisa, är motverkande skaparens afsigt
och samhällets ändamål; att ingenting nom
staten bör dana brott, annat än bvad Gud
och naturlagen förklarat för ett sådant; ait
samhällets sjelftagna myndighet, att tillskapa
brott. och dygder, är ett håna nde af hivune-
lens rätt; alt ållt hvad samhbhöllsmenniskan,
utan andras förfång, äger eller kan förvärfva,
hennes tillhörighet, som cj får henne afhän-
das; att hvad som deraf kar kräfvas,. uråste
vara bestämdt för hennes egen nytta, ty den är
samhällets; att hon således icke är der, för
att betala skalter, utan att hon betalar skatt,
på det samhället må sköta de angelägenheter,
bon sjelf antingen icke kan bestrida, eller icke
skulle kunna det utan större förlust; att hen-
nes person är äfven hennes egendom, med hvil-
ken bon måste få göra hvad hon behagar,
liksom med all annan; alt ingen äger rätt atl
bestämma hvar hon skall vistas, eller icke vi-
stas, dermed att de lagar, hon skall lyda, må
ste tillhöra hennes fria val, emedan hon eljest
icke vore en menniska, ulan ett djur, efter
ägarens godtycke : spåndt för plogen eller fast-
Jäst vil spiltan; all alla dessa hennes rättig-
heter likvöl icke utesluta förbindelsen att lyda !