VV OM BTELEUR Ae FLIACR ARA MIR JON 21 FIL IALCA MA 22 AIR
dade Ewropecen vänt sig att anse som olyckans
hemvist: från det förslafvade Polen, det under
lifegenskap befintliga Ryssland, det af papismen
nedtyngda Spanien eller Portugal. Nej, de
äro från ett protestantiskt , hyfsadt land, från
civilisationens, lärdomens, de milda sedernas
medcelpunkt, från det af faderliga, Hiberala
och filosofiska furstar styrda Tyskland. Det
är detta fenomen, som isynnerhet ulgör det egna
och karakteristiska af saken, och som stimplar
den såsom ett väsendtligt bidrag till det Euro--
peiska statsskickets historia i närvarande tid.
Man göre sig en gång reda för den förän-
dring i begrepp och tänkesätt, som måste fö-
regå hos menniskan, isynnerhet den mindre bil-
dade, innan hon kan besluta sig att öfvergifva
sin hembygd och söka sig en annan 1 fjerran
länder, och man skall se af hvilken vigt denna
tilldragelse verkligen är. Äfven hos kulturmen-
niskan, hvars kunskap och uppmärksamhet om-
fattar verlden, hvars nygirighet följer tilldra-
gelserna i alla dess zoner, för hvilken uppträ-
dena 1 andra stater ofta äga mer betydelse än
hvad som (förefaller rundt omkring henne: —
äfven för hennes tankar är dock fosterjorden
alltid främst, utgör centralpunkten för dess
känslor och föreställningar, den till hvilken
hon hänför icke blott sina egna öden, utan äf-
ven främmande länders, hvilkas händelser och
belägenhet, oftast henne sjelf omedveten, blott
såvida äga intresse, som hon ställer dem 1 jem-
förelse med fäderneslandets, och deraf hämtar
anledning till glädje celler bekymmer. Men i
ännn högre grad är detta förhållandet med den
obildade menniskan, — icke för den förderfvade
delen af städernas befolkning, hvilken vegeterar
fram ett djuriskt Hf, och ej har andra önsk-
ningar, än dess fortsättande för dagen, med så
många råa njutningar som möjligt, som ej har
någon framtid, och för hvilken det förflutna är
äfven så likgiltigt, som fäderneslandet och dess
angelägenheter. Men det är landtmannen vi
här egentligen mena, för hvilken fosterjorden
är allt, emedan han ej känner något annat, och
hvars verkliga fosterjord är den torfva han
plöjer, som hans fäder trampat före honom och
der hans barn skola återfinna hans fotspår,
för hvilken blott ett enda språk är till: Mo-
dersmålet, och hvars begrepp och önskningar ej
sträckt sig längre, än Lill ulsigten att kunna
göra det närvarande så lätt och trefligt som
möjligt. För bonom existera lika litet andra
folk, andra seder, andra styrvelseformer, som de
stjernor, hvilka hvälfva sig öfver hans Antipo-
der, och till hvilka denna hemisfers blickar.
ej kunna hinna. Och dessa menniskor, dessa.
enkla naturbarn slita sig ur fosterjordens sköte, d.
v. s. de rycka sig ifrån allt det som utgjorde deras.
varelse, från den kända trakten, från fädrens
jord och deras språk, från urgamla förhållanden,
från seklers vanor, för att först genomtåga en
vidsträckt kontinent, bebodd af ett folk, som
man lärt dem att betrakta som fiender, deri-
genom framtränga till stranden af en ocean,
hvars blotta åsyn för den som alldrig skådat
annat valten, än den lilla strömfåran förbi hans
by, mäste jemt : begreppet om storhet och o-
ändlighet lika väcka det af tröstlös fasa och
eta mat hvilka menniskokrafien ibgenting