folk EN fd580 JUBAna al cen fjetltrande obekantiskapen om något bältre, och förvarade inom den säkra slängseln af lagar, restriktioner och ståndsprerogativer, Styrelserna inse icke, att förhållandet nu är annorlunda; de tro, att den ljusare, luftigare byggnad, hvari de åt deras vård anförtrodda vistas, ännu är ett fångelse; de tro, att de ännu hafva nycklarna i sin hand, och att fången ännu skall vara lika fredlig och medgörhg, blott de laga så att han får sina hehöriga mål om dagen, och ej lider någon grym behandling. Det är från detta misstag som allt det onda härflyter, hvaraf sambällena lida, och som, om det icke snart rättas, skall bereda en ny och allmän hvälfning, hvars vidsträckthet och följder ej kunna beräknas. at uppmärksamt skärskådande af det nuvarande tillständet i Europa skall visa, att verldenx på de senare 40 ären i sielfva verket blifvit fyra sekler äldre, medan furstarne och deras rädgifvare ej veta annat, än att den blott framskridit fyra decenuier. Så föga nutidens drägt är lik den, som bars för 50 är sedan, äfven så föga äro de sociala begreppen hvarandra lika, och försöken att styra ett land efter samma syslem soi då, skall lyckas lika mycket som försöket , alt i modets verld återföra pudret. Det blir på sin höjd en kuriosit, hvaråt man skrattar. Nej, folken ha lossat de gamla tvångsbanden; det är derföre icke deras afsigt, att lossa äfven lydnadsbanden, ty lydnaden Tör lag och ordning förnedrar icke, utan hedrar äfven den starke; och om än någon styrelses oklokhet nödgar dertill, blir det endast för ögonblicket, och för att fastare förena sig med dem de vilja lyda. Men folken inse, alt de äro till för sig sjelfva, icke för någon annan, han må heta furste, eller prest eller adelsman; de känna, att de äro till för att bli lyckliga, för alt nöjdt och gladt njuta det goda, lifvets berre ämnat menniskan, och låta alla omkring sig njuta deraf; alt hvarje försök att slänga dem från denna njutningsrätt eller på förhand bestämma dess. gränsor, är orättvisa, är motverkande skaparens afsigt och samhällets ändamål; att ingenting nom staten bör dana brott, annat än bvad Gud och naturlagen förklarat för ett sådant; ait samhällets sjelftagna myndighet, att tillskapa brott. och dygder, är ett håna nde af hivunelens rätt; alt ållt hvad samhbhöllsmenniskan, utan andras förfång, äger eller kan förvärfva, hennes tillhörighet, som cj får henne afhändas; att hvad som deraf kar kräfvas,. uråste vara bestämdt för hennes egen nytta, ty den är samhällets; att hon således icke är der, för att betala skalter, utan att hon betalar skatt, på det samhället må sköta de angelägenheter, bon sjelf antingen icke kan bestrida, eller icke skulle kunna det utan större förlust; att hennes person är äfven hennes egendom, med hvilken bon måste få göra hvad hon behagar, liksom med all annan; alt ingen äger rätt atl bestämma hvar hon skall vistas, eller icke vistas, dermed att de lagar, hon skall lyda, må ste tillhöra hennes fria val, emedan hon eljest icke vore en menniska, ulan ett djur, efter ägarens godtycke : spåndt för plogen eller fastJäst vil spiltan; all alla dessa hennes rättigheter likvöl icke utesluta förbindelsen att lyda !