VV OM BTELEUR Ae FLIACR ARA MIR JON 21 FIL IALCA MA 22 AIR dade Ewropecen vänt sig att anse som olyckans hemvist: från det förslafvade Polen, det under lifegenskap befintliga Ryssland, det af papismen nedtyngda Spanien eller Portugal. Nej, de äro från ett protestantiskt , hyfsadt land, från civilisationens, lärdomens, de milda sedernas medcelpunkt, från det af faderliga, Hiberala och filosofiska furstar styrda Tyskland. Det är detta fenomen, som isynnerhet ulgör det egna och karakteristiska af saken, och som stimplar den såsom ett väsendtligt bidrag till det Euro-peiska statsskickets historia i närvarande tid. Man göre sig en gång reda för den förändring i begrepp och tänkesätt, som måste föregå hos menniskan, isynnerhet den mindre bildade, innan hon kan besluta sig att öfvergifva sin hembygd och söka sig en annan 1 fjerran länder, och man skall se af hvilken vigt denna tilldragelse verkligen är. Äfven hos kulturmenniskan, hvars kunskap och uppmärksamhet omfattar verlden, hvars nygirighet följer tilldragelserna i alla dess zoner, för hvilken uppträdena 1 andra stater ofta äga mer betydelse än hvad som (förefaller rundt omkring henne: — äfven för hennes tankar är dock fosterjorden alltid främst, utgör centralpunkten för dess känslor och föreställningar, den till hvilken hon hänför icke blott sina egna öden, utan äfven främmande länders, hvilkas händelser och belägenhet, oftast henne sjelf omedveten, blott såvida äga intresse, som hon ställer dem 1 jemförelse med fäderneslandets, och deraf hämtar anledning till glädje celler bekymmer. Men i ännn högre grad är detta förhållandet med den obildade menniskan, — icke för den förderfvade delen af städernas befolkning, hvilken vegeterar fram ett djuriskt Hf, och ej har andra önskningar, än dess fortsättande för dagen, med så många råa njutningar som möjligt, som ej har någon framtid, och för hvilken det förflutna är äfven så likgiltigt, som fäderneslandet och dess angelägenheter. Men det är landtmannen vi här egentligen mena, för hvilken fosterjorden är allt, emedan han ej känner något annat, och hvars verkliga fosterjord är den torfva han plöjer, som hans fäder trampat före honom och der hans barn skola återfinna hans fotspår, för hvilken blott ett enda språk är till: Modersmålet, och hvars begrepp och önskningar ej sträckt sig längre, än Lill ulsigten att kunna göra det närvarande så lätt och trefligt som möjligt. För bonom existera lika litet andra folk, andra seder, andra styrvelseformer, som de stjernor, hvilka hvälfva sig öfver hans Antipoder, och till hvilka denna hemisfers blickar. ej kunna hinna. Och dessa menniskor, dessa. enkla naturbarn slita sig ur fosterjordens sköte, d. v. s. de rycka sig ifrån allt det som utgjorde deras. varelse, från den kända trakten, från fädrens jord och deras språk, från urgamla förhållanden, från seklers vanor, för att först genomtåga en vidsträckt kontinent, bebodd af ett folk, som man lärt dem att betrakta som fiender, derigenom framtränga till stranden af en ocean, hvars blotta åsyn för den som alldrig skådat annat valten, än den lilla strömfåran förbi hans by, mäste jemt : begreppet om storhet och oändlighet lika väcka det af tröstlös fasa och eta mat hvilka menniskokrafien ibgenting