VA Sm 72 PF SER on, sade hon tyst för sig sjelf, och utropa le derefter, darrande af glädje och häpnad: men är det verkligen du, min älskade dotter! Ivilket underverk har ryckt dig ur dödens rmar? — Emellertid gick dottern förbi, uan att yttra hvarken harm eller ömhet, och itan att säga ett ord. Ur hopen framträdde Francesco, till hvilken nyheten om den beynnerliga händelsen hade spridt sig. Han isenkände sin hustru, och frågade henne hvarfrån hon kom och hvilken hade befrit henne ur grafven, Som Antonio i detsamna kom ut från kyrkan för att möta sin brud, attade Ginevra mod vid hans åsyn, betraktale Francesco med likgiltig uppsyn och svaade lugnt: det är icke Ni, min Herre, som vefriat mig ur grafven; men det är tvärtom Vi som låtit föra mig lefvande dit. Allt har å timat enligt den gudomlige frälsarens vilja. Min älskade Antonio, som står här, skall kunra intyga det. Genom ert fel bar jag dött. ag vände tillbaka till ert hus, men Ni Iref mig derifrår, Låt mig således nu fortsäta min gång, ty jag skall aldrig återvända under rt tak, — Ginevras mor gret, och Antonio tod der stolt öfver de rättigbeter han erhålit. Francesco förbannade i sin bediöfvelse len dubbla villa, som beröfvat honom sin maa, Derföre sade han sorgsen till Antonio: du har varit min vän, och du vill nu beöfva mig Ginevra.? Antonio svarade: Jag har cke förledt Ginevra, utan tvertom satt henne inder vård af min mor, hvilken är en aktingsvärd fru. Emellertid gifter jag mig ned henne denna afton, ty du har icke mea några rättigheter öfver min brud.? — Nå äl! biskopen skall skilja oss emellan, utrojade Francesco, intagen af vrede och sorg. Ett bud från Erkebiskopen kallade Ginevra nför hans domstol. Jag skall genast infinna nig, svarade hon; jag skall försvara mig; nen huru denna rättegång än må slutas, så örklarar jag inför Gud, att jag förr skall blifva nunna än åayo sälta min fot öfver francescos tröskel. — Hon visade sig för Ercebiskopen i hela glansen af sin skönhet, som inau mera förhöjdes af hennes utvalda klädel, och frågade hvad prelaten hade att bealla. Säg mig, min dotter, började han, hvarföre vill du icke lefva tillsammans med lin förra man ?? —— Då berättade Ginevra sia missöden, och slutade med dessa ord: när ag utkom från grafven, släpade jag mig unler tvänne timmars tid kring staden; men ördrifven af alla, var jag nära att blifva ett of för döden. Antonio ensam har frälst mig senom silt gästfria mottagande. Att jag ännu efver, är hans verk, och derföre tillhör mitt if honom, Jag vill icke säga ett ord mera. fr dom, Monsignore, som är himlens, skall rara rättvis och miskundsam. Francesco kunde icke framföra ett ord, och ärkebiskopen, en sann efterföljare af apostarne, som mottagit rättigheten att binda och osa, skiljde högtidligt Giaevra från Francesco, ch välsignade hennes nya giftermål med Anonio. Måtte frälsaren förläna alla älskande en så