VA Sm 72 PF SER
on, sade hon tyst för sig sjelf, och utropa
le derefter, darrande af glädje och häpnad:
men är det verkligen du, min älskade dotter!
Ivilket underverk har ryckt dig ur dödens
rmar? — Emellertid gick dottern förbi, u-
an att yttra hvarken harm eller ömhet, och
itan att säga ett ord. Ur hopen framträdde
Francesco, till hvilken nyheten om den be-
ynnerliga händelsen hade spridt sig. Han i-
senkände sin hustru, och frågade henne hvar-
från hon kom och hvilken hade befri-
t henne ur grafven, Som Antonio i detsam-
na kom ut från kyrkan för att möta sin brud,
attade Ginevra mod vid hans åsyn, betrakta-
le Francesco med likgiltig uppsyn och sva-
ade lugnt: det är icke Ni, min Herre, som
vefriat mig ur grafven; men det är tvärtom
Vi som låtit föra mig lefvande dit. Allt har
å timat enligt den gudomlige frälsarens vilja.
Min älskade Antonio, som står här, skall kun-
ra intyga det. Genom ert fel bar jag dött.
ag vände tillbaka till ert hus, men Ni
Iref mig derifrår, Låt mig således nu fortsät-
a min gång, ty jag skall aldrig återvända under
rt tak, — Ginevras mor gret, och Antonio
tod der stolt öfver de rättigbeter han erhål-
it. Francesco förbannade i sin bediöfvelse
len dubbla villa, som beröfvat honom sin ma-
a, Derföre sade han sorgsen till Antonio:
du har varit min vän, och du vill nu be-
öfva mig Ginevra.? Antonio svarade: Jag har
cke förledt Ginevra, utan tvertom satt henne
inder vård af min mor, hvilken är en akt-
ingsvärd fru. Emellertid gifter jag mig
ned henne denna afton, ty du har icke me-
a några rättigheter öfver min brud.? — Nå
äl! biskopen skall skilja oss emellan, utro-
jade Francesco, intagen af vrede och sorg.
Ett bud från Erkebiskopen kallade Ginevra
nför hans domstol. Jag skall genast infinna
nig, svarade hon; jag skall försvara mig;
nen huru denna rättegång än må slutas, så
örklarar jag inför Gud, att jag förr skall
blifva nunna än åayo sälta min fot öfver
francescos tröskel. — Hon visade sig för Er-
cebiskopen i hela glansen af sin skönhet, som
inau mera förhöjdes af hennes utvalda kläd-
el, och frågade hvad prelaten hade att be-
alla. Säg mig, min dotter, började han,
hvarföre vill du icke lefva tillsammans med
lin förra man ?? —— Då berättade Ginevra si-
a missöden, och slutade med dessa ord: när
ag utkom från grafven, släpade jag mig un-
ler tvänne timmars tid kring staden; men
ördrifven af alla, var jag nära att blifva ett
of för döden. Antonio ensam har frälst mig
senom silt gästfria mottagande. Att jag ännu
efver, är hans verk, och derföre tillhör mitt
if honom, Jag vill icke säga ett ord mera.
fr dom, Monsignore, som är himlens, skall
rara rättvis och miskundsam.
Francesco kunde icke framföra ett ord, och
ärkebiskopen, en sann efterföljare af apost-
arne, som mottagit rättigheten att binda och
osa, skiljde högtidligt Giaevra från Francesco,
ch välsignade hennes nya giftermål med An-
onio.
Måtte frälsaren förläna alla älskande en så