Florentinsk berättelse.
Efter en ballad af en Romersk gatusångare.
I den hela treenighetens namn! må jag med
Guds nåd berätta en historia, som roar alla
närvarande.
År 1396 efter vår Herres och Fiälsares fö-
delse tilldrog sig i staden Florenz en märk-
värdig kärlekshändelse. Ginevra, af den ad:
liga familjen Amieri, var den klokaste, skö-
naste och qvickaste flicka i staden. Man an-
såg henne såsom en spegel för alla dygder;
och då hon spatserade öfver det gamla torget,
trängdes alla omkring henne för att få skåda
hennes fägring och höra hennes visa ord. Det
var ock vid ett sådant tillfälle som Antonio,
en ung ädling af huset Rondelli, första gån-
gen såg henne; och hans hjerta tillhörde från
detta ögonblick den hulda flickan. Under fyra.
år tänkte han endast på Genevra, följde her.ne
öfverallt och gaf tydligt tillkänna huru myc-
ket han älskade henne. Det vore omöjligt
att beskrifva den sorg och bedröfvelse han
utstod för sin kärlek. Han begärde flere gån-
ger Ginevra til sin äkta hustru af hennes
far, men gubben gaf honom alltid afslag.
Han hade väl icke något att anmärka mot
Antonios seder och uppförande; men han vil-
le dock, likt så mången annan äregirig far,
genom ett förnämt giftermål förhöja sin fa-
miljs anseende. Af denva orsak gifte han
henne med en ung, rik och älskvärd riddare, vid
namn Francesco dei Agolanti. Denne hem-
förde kort derefter den kostbara ädelstenen
till sift hus.
Underrättelsen härom trängde till Antonios
hjerta lik den kalla spetsen af en dolk. Be-
röfvad allt bopp, gjorde han ett heligt löfte
att aldrig gifta sig med någon annan;
och detta löfte höll han troget. Hans enda
glädje var att någongång, på afstånd i kyrkan,
betrakta sitt hjertas älskade.
En förfärlig pest utbröt emedlertid i Florenz.
Den sköna Ginevra sjuknade, ehuru icke
af pesten. Icke desto mindre vållade hennes
spåda kroppskonstitution att denna sjukdom
förde henne till grafvens brädd. Föräldrarne
veko icke från den sjukas bädd; de gnedo
hennes tinningar, fötter och leder med läkan-
de vatten och underbara balsamer; men sjuk-
domen tilltog allt mera, patientens kropp blef
kall och stel, pulsen upphörde att slå, och
bon låg snart utan lif. Ginevras familj sörj-
de och gret i börjansz men intogs derefter af
förskräckelse vid föreställningen att den unga
dottren kunnat dö af pesten. Man skynda-
de att begrafva kroppen och förde den
till den förnämsta kyrkogården i staden, —
Länge derefter visades en sten, af hvars utnötta
grafskrift bokstäfverna A. och G, tydeligen kun-
de läsas. -— Likbegängelsen räckte icke länge, Af
fruktan för smitta, aflägsnade familjen sig så
skyndsamt som möjligt från grafven.
Antonio, som äfven beledsagat liktåget, stad-
nade länge qvar efter de öfrigas bortgång och
klagade under djupa suckar och snyftningar:
Jag hade redan förut förlorat mycket; men nu
har döden frånräfvat miss det enda 1ac ävde