själ! Gack i frid och under Herrans vård
in uti hans paradis: Efter dessa ord till-
stängde hon fönstret. Ginevra gret bittert
och var nära att förbanna den dag hon fö
des. Emedlertid tog hon ännu en gång fr
tillflykt till bönen, som så stärkte hennejfat
hon kunde aflägsva sig derifrån, oaktadt hen-
nes kropps matthet. Fruktan för att dö på
gatan upplifvade alla hennes krafter. Då-på-
minde hon sig en morbror, som bodde i Floreiz.
Hon släpade sig till hans hus, som låg ett styck
derifrån, bultade på porten och begärde för
Guds nåd att få slippa iv; men morbrodren
svarade: lemna de lefvande i ro, du döda
kropp, och hvila i frid, medan din själ sitter
på Guds högra hand.
Nu förlorade Ginevra allt mod. Utmattad
sjönk hon ned på trappan till San-Bartolomeo-
kyrkan och afvaktade döden. Den heliga jung-
frun kom henne till hjelp i denna trängande nöd,
och återförde Antonio i Ginevras hågkomst.
En ny gnista af hopp tändes ä hennes själ,
Otålig att i döden sätta Antonios kärlek på
prof, smög Ginevra längs murarie till sin äl-
skares hus och bultade på porten; klockan var
då sex på morgonen, Knappt hade hon dra-
git handen tillbaka från messingsringen på
porten, förrän hon, isad af kölden, föll ned på
tröskeln. Antonio vakade med ett sorgfyldt
hjerta, och förargades öfver att blifva störd
i sin sorg. Emedlertid öppnade han fönstret
och hörde Ginevra suckande säga: det är jag,
den olyckliga Ginevra. För Guds kärleks
skull bistå en olycklig, hvilken är öfver-
gifven af hela verlden. — Antonio tog ge-
nast ett ljus och gick ned för att hjelpa den
olyckliga; och till sin stora både förskräckel-
se och glädje, igenkånde han sitt hjertas äl-
skade. Det är hon!? utropade han och be-
fallde pgan komma ned. Båda två förde Gi-
nevra, nästan stelnad, till närmaste kammare
Antonio gaf befallning om att värma liane
och befria den olyckliga ifrån sina kläder,
som voro fuktiga af daggen och kanske äfven
af tårar. Slutligen nedlade han sin älskade
Ginevra i den mjukaste och varmaste säng i
huset, samt stadnade qvar, plågad af fruktan
och kärlek, en hel timma i den djupaste oro,
om hov skulle lefva eller dö.
Slutligen gjorde den unga qvinnan några
rörelser, vaknade och blef varse Antonio, som
med mycken omsorg höljde på hennes händer
och armar, samt hörde honom säga: Var u-
tan fruktan, hulda själ! lugna dig och befall
hvad jag skall göra för dig. — Då svarade
hon blyg och rädd: till en början, bäste Av-
tonio, ställer jag min heder under ditt be-
skydd. Om, såsom jag tror, ditt hjerta, är
tillgängligt för medlidande, så glöm icke a!t
Ginevra var öfvergifven af alla de sina och
anförtrodde sig åt dig.
Hon berättade derpå sina händelser och fort-
for sålunda: Jag är din gäst och Kar sjelf-
villigt blifvit det. Om jag förr har visat
mig liknöjd och otacksam mot din kärlek, så
vredgas icke på mig derföre, emedan jag en-
dast uppfyllde min pligt mot min familj. För :
ld4t mise san Insanköänner I daoc med olidie din