själ! Gack i frid och under Herrans vård in uti hans paradis: Efter dessa ord tillstängde hon fönstret. Ginevra gret bittert och var nära att förbanna den dag hon fö des. Emedlertid tog hon ännu en gång fr tillflykt till bönen, som så stärkte hennejfat hon kunde aflägsva sig derifrån, oaktadt hennes kropps matthet. Fruktan för att dö på gatan upplifvade alla hennes krafter. Då-påminde hon sig en morbror, som bodde i Floreiz. Hon släpade sig till hans hus, som låg ett styck derifrån, bultade på porten och begärde för Guds nåd att få slippa iv; men morbrodren svarade: lemna de lefvande i ro, du döda kropp, och hvila i frid, medan din själ sitter på Guds högra hand. Nu förlorade Ginevra allt mod. Utmattad sjönk hon ned på trappan till San-Bartolomeokyrkan och afvaktade döden. Den heliga jungfrun kom henne till hjelp i denna trängande nöd, och återförde Antonio i Ginevras hågkomst. En ny gnista af hopp tändes ä hennes själ, Otålig att i döden sätta Antonios kärlek på prof, smög Ginevra längs murarie till sin älskares hus och bultade på porten; klockan var då sex på morgonen, Knappt hade hon dragit handen tillbaka från messingsringen på porten, förrän hon, isad af kölden, föll ned på tröskeln. Antonio vakade med ett sorgfyldt hjerta, och förargades öfver att blifva störd i sin sorg. Emedlertid öppnade han fönstret och hörde Ginevra suckande säga: det är jag, den olyckliga Ginevra. För Guds kärleks skull bistå en olycklig, hvilken är öfvergifven af hela verlden. — Antonio tog genast ett ljus och gick ned för att hjelpa den olyckliga; och till sin stora både förskräckelse och glädje, igenkånde han sitt hjertas älskade. Det är hon!? utropade han och befallde pgan komma ned. Båda två förde Ginevra, nästan stelnad, till närmaste kammare Antonio gaf befallning om att värma liane och befria den olyckliga ifrån sina kläder, som voro fuktiga af daggen och kanske äfven af tårar. Slutligen nedlade han sin älskade Ginevra i den mjukaste och varmaste säng i huset, samt stadnade qvar, plågad af fruktan och kärlek, en hel timma i den djupaste oro, om hov skulle lefva eller dö. Slutligen gjorde den unga qvinnan några rörelser, vaknade och blef varse Antonio, som med mycken omsorg höljde på hennes händer och armar, samt hörde honom säga: Var utan fruktan, hulda själ! lugna dig och befall hvad jag skall göra för dig. — Då svarade hon blyg och rädd: till en början, bäste Avtonio, ställer jag min heder under ditt beskydd. Om, såsom jag tror, ditt hjerta, är tillgängligt för medlidande, så glöm icke a!t Ginevra var öfvergifven af alla de sina och anförtrodde sig åt dig. Hon berättade derpå sina händelser och fortfor sålunda: Jag är din gäst och Kar sjelfvilligt blifvit det. Om jag förr har visat mig liknöjd och otacksam mot din kärlek, så vredgas icke på mig derföre, emedan jag endast uppfyllde min pligt mot min familj. För : ld4t mise san Insanköänner I daoc med olidie din