öfrigt. Derefter återvände han sörjande til
sin boning.
Ginevra förblef några timmar kall ocl
sanslös i sin underjordiska graf. Hon var lik
väl icke död, men hennes vackra kropp lå;
utsträckt, med stadnade pulsar, utan ande
drägt, liksom fängslad af en djup spasm, son
endast häfdes af en ny krisis eller kanske ut:
af de heliga klockorna öfver den välsignade
grafven. Härmed vare huru som helst- allt-
nog, den stackars Ginevra vaknade två tim-
mar efter midnatten. Ack!? sade hon suc-
kande; fatta mod, Ginevra! om du låter fruk-
tan nedslå ditt sinne, så är du förlorad. He-
liga Jungfru! bistå mig i min olycka, ty till
dig ensam sälter jag min förtröstan, - Deref-
ter upplyfte hon med mycken möda hufvu-
det, och till all lycka trängde en stråle at
månens ljus genom en öppring ned i den o-
lyckligas graf och återgaf henne något mod.
Hon reste sig upp; och öfvertygad, att hon
icke hade att hoppas räddning af någon an-
nan än sig sjelf, sökte hon qväfva sitt hjertas
fruktan. Sedan hon med svepningen aftorkat
några tårar af oro, famlade hon fram till det
ställe, hvarigenom månen inträngde. Der träf-
fade hon på en liten trappa, hvilade sig nå-
ora ögonblick på första steget, klättrade se-
dan uppföre, under upprepadt. åkallande af
Frälsarens heliga namn och böner till alla
helgon. Hon kom ock:å upp till stenen, som
tillslöt grafven, och försökte upplyfta den.
Detta lyckades henne, emedan stenen icke
var tung och änru icke bhfvit tillmurad. Gi-
nevra kunde således komma ur sitt fängelse;
och efter en kort bön till den heliga Jung-
frun, begaf hon sig genom den öppna porten
ut på gatan. Det var i slutet af Oktober;
höstvinden blåste sträng och kall. Ginevra
oick öfver torget och kom in på den lilla ga-
tan, der de Barmhertige Brödernes kapell var
beläget. I sednoare tider har denna gata fått
namnet: Stradella della morte. Härifrån kom
Ginevra till sin mans husoch bultade på por-
ten. — Francesco hade satt sig tankfull och
sorgsen vid spiseln, och hoppade högt till då
har hörde bultningen. Han öppnade fönstret
och frågade: hvem klappar derute? — Gi-
nevra, din maka. Hör du icke min röst, kän-
ner du icke igen mig? — Dessa ord af hans
hustru, hvilken han få timmar förut sett sän-
kas i grafven, uppfyllde hans själ med fasa.
Han gjorde korstecken framför sig och svara-
de: hvila i frid, arma själl I morgon vid da-
sens inbrytande, skall jag låta läsa en messa,
å det Gud må förläna dig den eviga fri-
dlen. — Derpå tillslöt han fönstret och kröp
ander täcket i sängen. Då den olyckliga Gi-
nevra såg sig sålunda öfvergifven af sin man,
började hon gråta och sade suckande? Hvad
kall det blifva af mig? Jag måste ju omkomma
npan morgonen. Emedlertid sökte hon häm-
a mod och begaf sig till sin fars hus. Han
hade ännu icke kommit hem; hon bultade
derföre på modrens port. Denna kom genast
till fönstret och frågade: hvem är derute som
klappar?? — Er dotter,? svarade Ginevra
I ch töm AR SA t ar oc 209 AC ff