öfrigt. Derefter återvände han sörjande til sin boning. Ginevra förblef några timmar kall ocl sanslös i sin underjordiska graf. Hon var lik väl icke död, men hennes vackra kropp lå; utsträckt, med stadnade pulsar, utan ande drägt, liksom fängslad af en djup spasm, son endast häfdes af en ny krisis eller kanske ut: af de heliga klockorna öfver den välsignade grafven. Härmed vare huru som helstalltnog, den stackars Ginevra vaknade två timmar efter midnatten. Ack!? sade hon suckande; fatta mod, Ginevra! om du låter fruktan nedslå ditt sinne, så är du förlorad. Heliga Jungfru! bistå mig i min olycka, ty till dig ensam sälter jag min förtröstan, Derefter upplyfte hon med mycken möda hufvudet, och till all lycka trängde en stråle at månens ljus genom en öppring ned i den olyckligas graf och återgaf henne något mod. Hon reste sig upp; och öfvertygad, att hon icke hade att hoppas räddning af någon annan än sig sjelf, sökte hon qväfva sitt hjertas fruktan. Sedan hon med svepningen aftorkat några tårar af oro, famlade hon fram till det ställe, hvarigenom månen inträngde. Der träffade hon på en liten trappa, hvilade sig nåora ögonblick på första steget, klättrade sedan uppföre, under upprepadt. åkallande af Frälsarens heliga namn och böner till alla helgon. Hon kom ock:å upp till stenen, som tillslöt grafven, och försökte upplyfta den. Detta lyckades henne, emedan stenen icke var tung och änru icke bhfvit tillmurad. Ginevra kunde således komma ur sitt fängelse; och efter en kort bön till den heliga Jungfrun, begaf hon sig genom den öppna porten ut på gatan. Det var i slutet af Oktober; höstvinden blåste sträng och kall. Ginevra oick öfver torget och kom in på den lilla gatan, der de Barmhertige Brödernes kapell var beläget. I sednoare tider har denna gata fått namnet: Stradella della morte. Härifrån kom Ginevra till sin mans husoch bultade på porten. — Francesco hade satt sig tankfull och sorgsen vid spiseln, och hoppade högt till då har hörde bultningen. Han öppnade fönstret och frågade: hvem klappar derute? — Ginevra, din maka. Hör du icke min röst, känner du icke igen mig? — Dessa ord af hans hustru, hvilken han få timmar förut sett sänkas i grafven, uppfyllde hans själ med fasa. Han gjorde korstecken framför sig och svarade: hvila i frid, arma själl I morgon vid dasens inbrytande, skall jag låta läsa en messa, å det Gud må förläna dig den eviga fridlen. — Derpå tillslöt han fönstret och kröp ander täcket i sängen. Då den olyckliga Ginevra såg sig sålunda öfvergifven af sin man, började hon gråta och sade suckande? Hvad kall det blifva af mig? Jag måste ju omkomma npan morgonen. Emedlertid sökte hon häma mod och begaf sig till sin fars hus. Han hade ännu icke kommit hem; hon bultade derföre på modrens port. Denna kom genast till fönstret och frågade: hvem är derute som klappar?? — Er dotter,? svarade Ginevra I ch töm AR SA t ar oc 209 AC ff