Florentinsk berättelse. Efter en ballad af en Romersk gatusångare. I den hela treenighetens namn! må jag med Guds nåd berätta en historia, som roar alla närvarande. År 1396 efter vår Herres och Fiälsares födelse tilldrog sig i staden Florenz en märkvärdig kärlekshändelse. Ginevra, af den ad: liga familjen Amieri, var den klokaste, skönaste och qvickaste flicka i staden. Man ansåg henne såsom en spegel för alla dygder; och då hon spatserade öfver det gamla torget, trängdes alla omkring henne för att få skåda hennes fägring och höra hennes visa ord. Det var ock vid ett sådant tillfälle som Antonio, en ung ädling af huset Rondelli, första gången såg henne; och hans hjerta tillhörde från detta ögonblick den hulda flickan. Under fyra. år tänkte han endast på Genevra, följde her.ne öfverallt och gaf tydligt tillkänna huru mycket han älskade henne. Det vore omöjligt att beskrifva den sorg och bedröfvelse han utstod för sin kärlek. Han begärde flere gånger Ginevra til sin äkta hustru af hennes far, men gubben gaf honom alltid afslag. Han hade väl icke något att anmärka mot Antonios seder och uppförande; men han ville dock, likt så mången annan äregirig far, genom ett förnämt giftermål förhöja sin familjs anseende. Af denva orsak gifte han henne med en ung, rik och älskvärd riddare, vid namn Francesco dei Agolanti. Denne hemförde kort derefter den kostbara ädelstenen till sift hus. Underrättelsen härom trängde till Antonios hjerta lik den kalla spetsen af en dolk. Beröfvad allt bopp, gjorde han ett heligt löfte att aldrig gifta sig med någon annan; och detta löfte höll han troget. Hans enda glädje var att någongång, på afstånd i kyrkan, betrakta sitt hjertas älskade. En förfärlig pest utbröt emedlertid i Florenz. Den sköna Ginevra sjuknade, ehuru icke af pesten. Icke desto mindre vållade hennes spåda kroppskonstitution att denna sjukdom förde henne till grafvens brädd. Föräldrarne veko icke från den sjukas bädd; de gnedo hennes tinningar, fötter och leder med läkande vatten och underbara balsamer; men sjukdomen tilltog allt mera, patientens kropp blef kall och stel, pulsen upphörde att slå, och bon låg snart utan lif. Ginevras familj sörjde och gret i börjansz men intogs derefter af förskräckelse vid föreställningen att den unga dottren kunnat dö af pesten. Man skyndade att begrafva kroppen och förde den till den förnämsta kyrkogården i staden, — Länge derefter visades en sten, af hvars utnötta grafskrift bokstäfverna A. och G, tydeligen kunde läsas. -— Likbegängelsen räckte icke länge, Af fruktan för smitta, aflägsnade familjen sig så skyndsamt som möjligt från grafven. Antonio, som äfven beledsagat liktåget, stadnade länge qvar efter de öfrigas bortgång och klagade under djupa suckar och snyftningar: Jag hade redan förut förlorat mycket; men nu har döden frånräfvat miss det enda 1ac ävde