jag skall afhalla mig uran allt omdome , OIver-,
lemnat åt offentligheten i jurnalerne , långt in-
nan rättegångens början , en anklagelseakt, för-
medelst hvilken, med — tillhjelp af en hop
origtiga uppgifter och osanningar, . säkerligen
tillkomna utan att man velat det, uman lyc-
kats mot mig väcka en ofördelaktig opinion, att.
fästa en oförtjent fläck vid mitt namn: Der
efter sätter man kronan på mitt försvar med
denna nya och oväntade slutsats: Allt bevisar
att Bergeron var i stånd uppgöra en plan till
mord , och sätta den i verket.
Se der min mördarefullmakt i vederbörlig form,
och dock reducera sig dessa föregående om-
ständigheter, af hvilka man gjort så mycket
väsen och som skulle vara af så svår beskaf-
fenhet, till en hop skryt, ovärdigt en ädel
karakter, ovärdigt mig; till orimligt och o-
sammanhängande prat, som, yttradt under ett
anfall af feber, skulle bevisat vansinnighet, icke
brott. Tillåten mig mina Herrar, att återföra
till sin rätta halt denna del af anklagelsen, som
väl i sig sjelf är indirekt , men för mig den vig-
tigaste ; ty jag väntar af Eder rättvisa mer än
ett frikännande. Alldeles oförskyldt öfverlem-
nad åt ett ögonblicks vanheder, är Eder akt-
ning för mig af ett högt värde; jag känner be-
hofvet deraf, mitt samvete säger mig att jag är
densamma värdig, och jag vill vinna den.
Åklagaremakten har forskat i min lefnad
med den småaktigaste noggrannhet; den har ic-
ke kunnat der upptäcka en enda fläck; men
långtifrån att anse sig öfvervunnen, har den, i
förtvillan att icke finna sak, kastat sig in uti
obestämda och vågade anföranden, stödjande sig
på mer än tvetydiga personers minne, i hvilkas
intresse det låg alt minnas hvad man ville, un-
der det man, 1 brist af gerningar, dem man
hade måst bevisa, låter mig föra ett språk som
en rasande, en storpratare — för att icke säga
något mera; men en storpratare är feg, och jag
är hvarken det ena eller det andra.
Man rigtar mot mig ännu en annan
förebråelse, till utseendet rimligare, men
icke mera rältvis: jag går att tala om några
mindre öfvertänkta svar till domaren, som fört
ransakningen, och af hvilka man smidt ett va-
pen emot mig. Jag bör en gång för alla, mina
Hrr, låta Eder veta, på hvad sätt man aftvin-
gade mig dem.
Jag tillstår alt, då jag befann mig inför en
domare, tänkte jag nog rätt fram för att tro,
att oss emellan gafs en ömsesidig öppenhet; min
oskuld syntes mig dessutom ett tillväckligen
mäktigt skydd, och i medvetandet af min red-
lighet uppenbarade jag för honom mina hem-
ligaste tankar, emedan jag ansåg honom för en
man, värdig att uppskatta deras renhet; jag
svarade på de mest otillbörliga frågor, och dem
jag ganska lätt kunnat kringgå. Man missbru-
kade detta mitt medgifvande. Jag hade lofvat
att i allt säga sanningen, då den ej kunde kom-
promettera någon annan än mig; jag har hållit
ord. j
Det oaktadt har man misskänt redligbeten
af min karakter, och, då jag blott genom ett