jag skall afhalla mig uran allt omdome , OIver-, lemnat åt offentligheten i jurnalerne , långt innan rättegångens början , en anklagelseakt, förmedelst hvilken, med — tillhjelp af en hop origtiga uppgifter och osanningar, . säkerligen tillkomna utan att man velat det, uman lyckats mot mig väcka en ofördelaktig opinion, att. fästa en oförtjent fläck vid mitt namn: Der efter sätter man kronan på mitt försvar med denna nya och oväntade slutsats: Allt bevisar att Bergeron var i stånd uppgöra en plan till mord , och sätta den i verket. Se der min mördarefullmakt i vederbörlig form, och dock reducera sig dessa föregående omständigheter, af hvilka man gjort så mycket väsen och som skulle vara af så svår beskaffenhet, till en hop skryt, ovärdigt en ädel karakter, ovärdigt mig; till orimligt och osammanhängande prat, som, yttradt under ett anfall af feber, skulle bevisat vansinnighet, icke brott. Tillåten mig mina Herrar, att återföra till sin rätta halt denna del af anklagelsen, som väl i sig sjelf är indirekt , men för mig den vigtigaste ; ty jag väntar af Eder rättvisa mer än ett frikännande. Alldeles oförskyldt öfverlemnad åt ett ögonblicks vanheder, är Eder aktning för mig af ett högt värde; jag känner behofvet deraf, mitt samvete säger mig att jag är densamma värdig, och jag vill vinna den. Åklagaremakten har forskat i min lefnad med den småaktigaste noggrannhet; den har icke kunnat der upptäcka en enda fläck; men långtifrån att anse sig öfvervunnen, har den, i förtvillan att icke finna sak, kastat sig in uti obestämda och vågade anföranden, stödjande sig på mer än tvetydiga personers minne, i hvilkas intresse det låg alt minnas hvad man ville, under det man, 1 brist af gerningar, dem man hade måst bevisa, låter mig föra ett språk som en rasande, en storpratare — för att icke säga något mera; men en storpratare är feg, och jag är hvarken det ena eller det andra. Man rigtar mot mig ännu en annan förebråelse, till utseendet rimligare, men icke mera rältvis: jag går att tala om några mindre öfvertänkta svar till domaren, som fört ransakningen, och af hvilka man smidt ett vapen emot mig. Jag bör en gång för alla, mina Hrr, låta Eder veta, på hvad sätt man aftvingade mig dem. Jag tillstår alt, då jag befann mig inför en domare, tänkte jag nog rätt fram för att tro, att oss emellan gafs en ömsesidig öppenhet; min oskuld syntes mig dessutom ett tillväckligen mäktigt skydd, och i medvetandet af min redlighet uppenbarade jag för honom mina hemligaste tankar, emedan jag ansåg honom för en man, värdig att uppskatta deras renhet; jag svarade på de mest otillbörliga frågor, och dem jag ganska lätt kunnat kringgå. Man missbrukade detta mitt medgifvande. Jag hade lofvat att i allt säga sanningen, då den ej kunde kompromettera någon annan än mig; jag har hållit ord. j Det oaktadt har man misskänt redligbeten af min karakter, och, då jag blott genom ett