V; få nu meddela, efter löfte, den unge
Bergerons improviserade tal vid Assise Rätten
ivParis näst före hans frikännande i Pistols-
skottsmålet, Man kan icke utan högsta in-
tresse läsa slutet af detta yttrande. Den höga
stolthet, med hvilken republikanaren här ut-
talar sina tänkesätt, detta oförskräckta mod i
ett ögonblick, då han ännu sväfvade i oviss-
het om sitt lif för det nästföljande; hela detta
inra lugn under den öfverbängande faran, på-
minner om denne Brutus eller Mucius
Scevola, hvilka vi ännu beundre såsom
idealer af Romersk dygd och sjelfuppoffring,
medan de knapt hafva uttryck nog emot nu-
tidens republikaner. Så mycket kan afstån-
det af sekler verka till olikhet i omdömet.
För öfrigt torde Bergerons hållning och ton
vid detta tillfälle vara ett ganska vigtigt be-
vis i den frågan, huruvida republiken är
ohjelpligen fallen i Frankrvike. Men vi öf-
vergå till sjelfva talet. Bergeron yttrade sig
genast efter det hans Advokat, Joly, hade
slutat ett äfven gånska kraftfullt försvarstal:
oo Då jag fick kunskap om hvilken grym an-
svarighet man ansåg sig böra nedkalla öfver
mitt hufvud, var min första tanke alt ensam,
utan försvarare, bjuda anklagelsen spetsen.
Stark i medvetandet af min ära som redlig
man, och af en ungdom utan fläck, ville jag,
utan att bevärdiga de vittnen, som uppträdde
mot mig, med ett ord till svar, inskränka mig
till att säga Eder: Sen och dömmen.
Ty det är icke här ensamt fråga om mitt
lif, eller om min frihet, utan om det, som är
lusen gånger dyrbarare i mina ögon, om min
heder, om en hel familjs heder, som blefve
blottstä illd genom mig.
Säker på det yttrande J gingen att afgifva,
ville jag betaga mina anklagare till och med
den ringaste förevänning till beskyllning; jag
ville att till och med de hätskaste bland dem
icke skulle kunna säga: Mördaren (om J vis-
sten huru det kostar på att uttala detta namn),
har kanhända blifvit räddad genom sin advo-
kats skicklighet; liksom om litet mer eller min-
dre vältalighet hos en menniska hade makt att
göra mig oskyldig eller brottslig! Liksom om
det vore möjligt förvända Eder syn ända tll
den grad, alt J lästen hederns uttryck i en
inördares ansigte.
Icke destomindre, mina Herrar, är min farhå-
ga, huru orimlig den ock må synas, olyckligt-
wis blott alltför mycket grundad. Rådfrågen
det förflutna, och J skolen finna huru de mi-
nisteriella bladen, då någonstor politisk fråga
skolat afgöras inför Eder, visat sig angelägna
alt betyga den högsta vördnad för edra dom-
slut, och morgonen derpå, om de icke utfallit
efter deras önskan och tillfredsställt deras
hämdgiriga passioner, har man selt dem be-
skylla Eder rättvisa för alt vara svaghet, och
alt vittna om ett klandervärdt öfverseende.
Också, mina Herrar — jag upprepar det —
oaktadt de förkrossande bevis och de samvets-
sranna vittnesmål, som allmänna åklagaremak-
ten med förundransvärd opartiskhet rigtat mot
mig, skulle jag med frimodighet hafva räckt