V; få nu meddela, efter löfte, den unge Bergerons improviserade tal vid Assise Rätten ivParis näst före hans frikännande i Pistolsskottsmålet, Man kan icke utan högsta intresse läsa slutet af detta yttrande. Den höga stolthet, med hvilken republikanaren här uttalar sina tänkesätt, detta oförskräckta mod i ett ögonblick, då han ännu sväfvade i ovisshet om sitt lif för det nästföljande; hela detta inra lugn under den öfverbängande faran, påminner om denne Brutus eller Mucius Scevola, hvilka vi ännu beundre såsom idealer af Romersk dygd och sjelfuppoffring, medan de knapt hafva uttryck nog emot nutidens republikaner. Så mycket kan afståndet af sekler verka till olikhet i omdömet. För öfrigt torde Bergerons hållning och ton vid detta tillfälle vara ett ganska vigtigt bevis i den frågan, huruvida republiken är ohjelpligen fallen i Frankrvike. Men vi öfvergå till sjelfva talet. Bergeron yttrade sig genast efter det hans Advokat, Joly, hade slutat ett äfven gånska kraftfullt försvarstal: oo Då jag fick kunskap om hvilken grym ansvarighet man ansåg sig böra nedkalla öfver mitt hufvud, var min första tanke alt ensam, utan försvarare, bjuda anklagelsen spetsen. Stark i medvetandet af min ära som redlig man, och af en ungdom utan fläck, ville jag, utan att bevärdiga de vittnen, som uppträdde mot mig, med ett ord till svar, inskränka mig till att säga Eder: Sen och dömmen. Ty det är icke här ensamt fråga om mitt lif, eller om min frihet, utan om det, som är lusen gånger dyrbarare i mina ögon, om min heder, om en hel familjs heder, som blefve blottstä illd genom mig. Säker på det yttrande J gingen att afgifva, ville jag betaga mina anklagare till och med den ringaste förevänning till beskyllning; jag ville att till och med de hätskaste bland dem icke skulle kunna säga: Mördaren (om J vissten huru det kostar på att uttala detta namn), har kanhända blifvit räddad genom sin advokats skicklighet; liksom om litet mer eller mindre vältalighet hos en menniska hade makt att göra mig oskyldig eller brottslig! Liksom om det vore möjligt förvända Eder syn ända tll den grad, alt J lästen hederns uttryck i en inördares ansigte. Icke destomindre, mina Herrar, är min farhåga, huru orimlig den ock må synas, olyckligtwis blott alltför mycket grundad. Rådfrågen det förflutna, och J skolen finna huru de ministeriella bladen, då någonstor politisk fråga skolat afgöras inför Eder, visat sig angelägna alt betyga den högsta vördnad för edra domslut, och morgonen derpå, om de icke utfallit efter deras önskan och tillfredsställt deras hämdgiriga passioner, har man selt dem beskylla Eder rättvisa för alt vara svaghet, och alt vittna om ett klandervärdt öfverseende. Också, mina Herrar — jag upprepar det — oaktadt de förkrossande bevis och de samvetssranna vittnesmål, som allmänna åklagaremakten med förundransvärd opartiskhet rigtat mot mig, skulle jag med frimodighet hafva räckt