ånyo, facklor antändes, och vatten, såpa samt
handdukar kringburos af vår uppasserska. En
sed, som är Grekiska måltiderna egen, har
jag förgätit omtala, nemligen att hvarje gäst
vid slutet deraf knäpper upp sin gördel, och
ju oftare någon låter böra ljud, som hos oss
äro anstötliga, men der endast uppstötliga,
desto mer anser sig värden hedrad, och ban
uraktlåter aldrig att besvara detta temligen
tvetydiga utbrott af tacksambet med det van-
liga helsniovgstecknet och ett väl bekomme!
Mången Frank, som icke kunnat förmå sig
till denna komplimang åt värden, har derige-
nom gjort sig misstänkt för otacksamhet. Delt
har icke smakat Er,, säger Greken; Ni ra-
par icke.
Måltiden är slut,? sade nu Generalen, be-
hagar Effendi röka tobak?? — Ja, jag tac-
kar.? — Gif Effendi en Tschiback. — Ett
fyra fot långt rör lemnades mig af en Palikar,
som rökte så länge på pipan, tills hon var i
full gång, aftorkade sedan bernstersmunstyc-
ket med handen, lade denna på bjertat, och
räckte mig Tschibuck med de orden: Oriste,
Tschibuki, Effendi (Pipan, om det behagas,
Herre!) !
Då det ädla vinet ofta gjorde sin :trefliga
rund kring laget, blef munterheten snart bög-
ljudd: och larmande. Vi drucko skålar för
alla makter i Europa, hvilka vi förmodade
gynna Grekernes sjelfständighet, samt för Öster-
rikes undergång och Turkarnes utrotelse; sjelf--
ve den gamle Sissini råkade i extas, och Öön-
skade vara soldat, solamente, sade han,
per bevere del sangue Austriaco blott för
att dricka Österrikiskt blod). Slutligen roades
vi med Romaica, en dans som leder sitt ur-
sprung från den gamla Pyrrhiska, samt vida-
re med hjehe-, herde- och kärleksqväden.
Intet störde den allmänna glädjen utom en
träta emellan tvenove höfdingar, som gjorde
mig mycket nöje. De skällde hvarandra för
lögnare, tjufvar, skurkar, kvukor, allt — utom
Kerata. Kolokotroni gjorde snart slut på
deras gräl, med den simpla utvägen, att han
drog en pistol ur gördeln, spände den och be-
dyvade med en fruktansvärd ed, att han skul-
le jaga den förste af dem, som vågade öppna
mun, en kula genom skallen. Det var långt
lidet på natten, då jag tackade den stackars
Klephten? för sin gästfrihet, och jag hade mer
att, tacka min vän, Tschausens, goda hjelp än
mina egna ben, att jag välbehållen kom om
bord på San Lorenzo.