ånyo, facklor antändes, och vatten, såpa samt handdukar kringburos af vår uppasserska. En sed, som är Grekiska måltiderna egen, har jag förgätit omtala, nemligen att hvarje gäst vid slutet deraf knäpper upp sin gördel, och ju oftare någon låter böra ljud, som hos oss äro anstötliga, men der endast uppstötliga, desto mer anser sig värden hedrad, och ban uraktlåter aldrig att besvara detta temligen tvetydiga utbrott af tacksambet med det vanliga helsniovgstecknet och ett väl bekomme! Mången Frank, som icke kunnat förmå sig till denna komplimang åt värden, har derigenom gjort sig misstänkt för otacksamhet. Delt har icke smakat Er,, säger Greken; Ni rapar icke. Måltiden är slut,? sade nu Generalen, behagar Effendi röka tobak?? — Ja, jag tackar.? — Gif Effendi en Tschiback. — Ett fyra fot långt rör lemnades mig af en Palikar, som rökte så länge på pipan, tills hon var i full gång, aftorkade sedan bernstersmunstycket med handen, lade denna på bjertat, och räckte mig Tschibuck med de orden: Oriste, Tschibuki, Effendi (Pipan, om det behagas, Herre!) ! Då det ädla vinet ofta gjorde sin :trefliga rund kring laget, blef munterheten snart bögljudd: och larmande. Vi drucko skålar för alla makter i Europa, hvilka vi förmodade gynna Grekernes sjelfständighet, samt för Österrikes undergång och Turkarnes utrotelse; sjelf-ve den gamle Sissini råkade i extas, och Öönskade vara soldat, solamente, sade han, per bevere del sangue Austriaco blott för att dricka Österrikiskt blod). Slutligen roades vi med Romaica, en dans som leder sitt ursprung från den gamla Pyrrhiska, samt vidare med hjehe-, herdeoch kärleksqväden. Intet störde den allmänna glädjen utom en träta emellan tvenove höfdingar, som gjorde mig mycket nöje. De skällde hvarandra för lögnare, tjufvar, skurkar, kvukor, allt — utom Kerata. Kolokotroni gjorde snart slut på deras gräl, med den simpla utvägen, att han drog en pistol ur gördeln, spände den och bedyvade med en fruktansvärd ed, att han skulle jaga den förste af dem, som vågade öppna mun, en kula genom skallen. Det var långt lidet på natten, då jag tackade den stackars Klephten? för sin gästfrihet, och jag hade mer att, tacka min vän, Tschausens, goda hjelp än mina egna ben, att jag välbehållen kom om bord på San Lorenzo.