Den famösa Stjervemanska ligan har åter oppstämt en skrikande klagosång, hvart. ll Nya Argus med sin vanliga grofhet bållit basen. Älver denna gång har man följt den gamla plancn. att blindt utropa allt hvad motyarten ådagalagt för osarninvg: att neka till alla besvå;sande facta: och tt med en massa af oqväden nvedtysta de. skäl för hvilkas sanping man blyges. Den nya Insändare, som i går uppträdde i Nya Argus för att taga Hr Stjerneman under armarne, har såsom vanvligt blifvit bedrad med ett företal af Argus sjelf. I saken har dock icke Argus vågat det minsta inlåta sig. Hans biträde har bloit bestått i att nedskälla dem Som vågat uppträda mot bans principal von Stjerneman, som med samma efekt hade kunnat upphetsa hvilken hungrande dogg som hälst. Hvarföre har Argus indragit Grefve Hamiltons namn i det ändlösa farjkäbblet? Om 34ken är rättvis, hvad behöfver den då låna understöd af namn? Om bLaudssekreteraren handlal rätt, hvad behöfver då Argus skyla honom bakom Landshöfdingens rygg? Hafva icke Häradsboerne sjelfve på allt sätt undvikit att inblanda Grefve Hamiltons person i deras klagan öfver de olagligheter som de önska få ändrade? Hafva de icke uttryckligen i sina skrifter förklarat det de veta, I denna sak, göra skillnad emellair Landshöfdingen och Lands-Sekreteraren? Sjelfve Stjerreman och hans Insändare, med all sivu ensidighet, hafva dock blygts att förneka detta, — och hvartill tjenade då Argi obudna försök att framställa Grefve Hamiltons anscende såsom ett argument för Stjernemans tvetydiga sak I rättvisans vågskål vägas skäl, men icke namn. Argus förutsälter, att ingen kan klaga öfver en ansedd Embetsmans beslut, utan att fela mot etiketten. Denna lära torde, knapt i sjelfva Ryssland, vinna många prosclyter. Dagligen anföras ju underdåniga besvär t. ex. emot Svea Hof-Rätts utslag: parterna söka, efter bästa förtånd, visa att besluten äro origtiga och attde höra unphäfvass — och likväl kar ännu ingen t