slut, utan att ådagalägga dess lagstridighet?
En åtgärd som man stöder icke på lag utan på
cgen vilja, är en egenmäklig; och om samma
åtgärd äfven leder till tunga för en hel menig-
het, är den ju äfven; förtryckande! Dessa ut-
iryck äro alltså icke så farliga som Ar8us isin
juridiska enfald inbillar sig. Tvilken upplyst
Domare som helst kan upiysa Argus der-
em, alt en rättsökandes klagan öfver li-
den orätt — äfven då framställningen röjer
värma och allvar — aldrig i ett hyfsadt land
anses som obehöriga förebråclser eiler smädel-
ser. Att, såsom ändringssökande, klandra ett
beslut, ansågs ännu aldrig såsom domqval, och
de uttryck som en part nyttjar, för atti stad-
gad ordning bereda upphäfvande af en olaglig
åtgärd, måste bedömrnas, efter helt andra grun-
der, än yttranden, som, utan dylikt ändamål,
fällas blott för att klandra. Öfver en em-
betsåtgärds natur såsom laglig eller olaglig,
och äfven dess följder, dess konseqvens o.s, v.
måtte för hvarje klagande part anmärkningar-
ne vara tillåtna, Först då domarens vilja och
motiver framställas såsom oädla och låga, får
framställniogen egenskap af smädelse; — och
något sådant har aldrig i detta mål ägt rum,
Detta vare nog för denna gången mot Argi
radotterier om den famösa Stjernemanska skat-
ten. Alltsedan sista Riksdag har det enskilda
agget haft, i ruinerna af denna förfallna tid-
nings till buds en lazaronisk tjunstaktighet,
hvärs försåtliga nit svart är den enda lifsyt-
tring som på detta håll finnes qvar. Må Ar-
gus fröjda sig åt hoppet om den väntade skat-
tens snara indrifvande; — menigbetens sak
kan duka under, men dess rättvisa äger dock
alltid bestånd i folkets öfvertygelse.