ärlig afgift i naturalier, som anses svarande mot
hans behof, och kallas undantag. Ehuru vac-
kert och patriarkaliskt detta kan synas, är det
dock lätt att inse, det en obetydlig hemmans-
del, som på detta sätt måste försörja 2, stun-
dom 3 hushåll, snart skall utarma sin ägare.
Dessa orsaker till en sjunkande välmåga, äro
för det mesta afrent ekonomisk natur; och om
Konsistorium likväl antydt dem, så har det en-
dast skett underställningsvis till Konungens Be-
fallningshafvande, som naturligtvis äro i stånd
att med närmare sakkännedom yttra sig här-
öfver.
Men utom dessa orsaker, som verka utifrån,
gifvas det äfven andra och inre, som bidraga
ull fattigdomen och som måste sökas i seder
na och lefnadssättet. Dit räknar Konsistori-
um väsendtligen öfverflöd, lättja och dryc-
kenskap.
1:0 Öfverflöd och vällefnad kunna icke med
skäl tillvitas Småländska allmogen. Han äter
tarlligst och befinner sig väl af en kost, som i
mången annan landsort skulle anses som en nöd-
fallshje Ip. Fan kläder sig i allmänhet utan flärd
och af egen tillverkning, och på många ställen
bibehålla sig i detta afseende fädernas seder,
oförändrade sedan århundraden. Hans enda.
men också så mycket förderfligare öfverflöd, är
bränvinet. Deremot finner man ofta ett helt
annat förhållande hos Handtverkare och Nä-
ringsidkare. Ingen Närimgsidkare 1 Europa tyc-
kes ha så litet sinne, som den Svenska, för en
stilla, småningom stigande, borgerlig förkofran,
som grundar sig på måttlig, men besparad vinst,
och går med långsam ma, men säkra steg till
välmakt och rikedom. Svenska Näringsidkaren
deremot, äfven Handlanden, vill icke blott vin-
na hastigt och öfverdrifvet, utan äfven genast
omsätta sin vinst i njutning och vällefnad. Han
vill bli rik, för att lefva stort, och förmögen,
för att lefva väl; och långt innan han är någon-
dera, ställer han sig som han vore det. Det är icke
heller nog, att han sällan tänker på att bespara nå-
got af dagens vinst, utan han anticiperar äfven på
den väntade förtjensten och Iefver i allmänhet
öfver sina tillgångar. Mången nybörjare förer
ett lefnadssätt , som kunde anstå en rik Gross-
handlare: och om vi kunde ha Grosshan llare i
landsorterne, skulle de troligtvis anse sig böra
lefva åtminstone som Rikets Herrar. Det obe-
stånd som härigenom ofta yppar sig i de högre
Borgarklasserna, för väl sällan personlige n till
fattighuset; det skickar endast kreditorerna dit.
Men i de lögre leder ett sådant öfverdrvifvet
lefnadssätt slutligen icke blott tiil armod, utan
äfven till fattigvård, som i städerna till betyd-
us del betungas af bandtyerkares barn. — Crun-
acn till denna förvillelse ligger, dels i bristen
på hushällsanda, som är en af de många or-
saker, hvarföre Falriker och Näringar sällan
trifvas i Sverige: dels äfven i fåfängan eller
kanske rättare i alfvnndsjukan , som från urvål-
drisa tider blifvit ansedd som ett stående drag
i Svenska Nationallynnet. Denna tål ingen ölf-
verlägsenhet , och den lävre sambhällsklassen vill
er vara sämre än den, scm står närmast öfver
honom. Dånu afaclkunsarna, enligt vårt Stats-
1 or - - a
JOJO