ärlig afgift i naturalier, som anses svarande mot hans behof, och kallas undantag. Ehuru vackert och patriarkaliskt detta kan synas, är det dock lätt att inse, det en obetydlig hemmansdel, som på detta sätt måste försörja 2, stundom 3 hushåll, snart skall utarma sin ägare. Dessa orsaker till en sjunkande välmåga, äro för det mesta afrent ekonomisk natur; och om Konsistorium likväl antydt dem, så har det endast skett underställningsvis till Konungens Befallningshafvande, som naturligtvis äro i stånd att med närmare sakkännedom yttra sig häröfver. Men utom dessa orsaker, som verka utifrån, gifvas det äfven andra och inre, som bidraga ull fattigdomen och som måste sökas i seder na och lefnadssättet. Dit räknar Konsistorium väsendtligen öfverflöd, lättja och dryckenskap. 1:0 Öfverflöd och vällefnad kunna icke med skäl tillvitas Småländska allmogen. Han äter tarlligst och befinner sig väl af en kost, som i mången annan landsort skulle anses som en nödfallshje Ip. Fan kläder sig i allmänhet utan flärd och af egen tillverkning, och på många ställen bibehålla sig i detta afseende fädernas seder, oförändrade sedan århundraden. Hans enda. men också så mycket förderfligare öfverflöd, är bränvinet. Deremot finner man ofta ett helt annat förhållande hos Handtverkare och Näringsidkare. Ingen Närimgsidkare 1 Europa tyckes ha så litet sinne, som den Svenska, för en stilla, småningom stigande, borgerlig förkofran, som grundar sig på måttlig, men besparad vinst, och går med långsam ma, men säkra steg till välmakt och rikedom. Svenska Näringsidkaren deremot, äfven Handlanden, vill icke blott vinna hastigt och öfverdrifvet, utan äfven genast omsätta sin vinst i njutning och vällefnad. Han vill bli rik, för att lefva stort, och förmögen, för att lefva väl; och långt innan han är någondera, ställer han sig som han vore det. Det är icke heller nog, att han sällan tänker på att bespara något af dagens vinst, utan han anticiperar äfven på den väntade förtjensten och Iefver i allmänhet öfver sina tillgångar. Mången nybörjare förer ett lefnadssätt , som kunde anstå en rik Grosshandlare: och om vi kunde ha Grosshan llare i landsorterne, skulle de troligtvis anse sig böra lefva åtminstone som Rikets Herrar. Det obestånd som härigenom ofta yppar sig i de högre Borgarklasserna, för väl sällan personlige n till fattighuset; det skickar endast kreditorerna dit. Men i de lögre leder ett sådant öfverdrvifvet lefnadssätt slutligen icke blott tiil armod, utan äfven till fattigvård, som i städerna till betydus del betungas af bandtyerkares barn. — Crunacn till denna förvillelse ligger, dels i bristen på hushällsanda, som är en af de många orsaker, hvarföre Falriker och Näringar sällan trifvas i Sverige: dels äfven i fåfängan eller kanske rättare i alfvnndsjukan , som från urvåldrisa tider blifvit ansedd som ett stående drag i Svenska Nationallynnet. Denna tål ingen ölfverlägsenhet , och den lävre sambhällsklassen vill er vara sämre än den, scm står närmast öfver honom. Dånu afaclkunsarna, enligt vårt Stats1 or a JOJO