siå dervid, och den af icke mindre vigt än att just dessa sparbanrkar i stället att befordra avancementerna i armfeen snarare komma att motverka dem. Antagom vill exempel, att en Kapten, som tjent 3 30 år, då han är pensionsmässig, äger i Sparbanken innestående ett kapital af 3000 R:dr B:ko, eller lika mycket som ackordet för ett kompani nu utgör. Månne icke egennyttan, eller den lofliga omtankan att åt sina barn kunna efterlemna ett större arf, just då skall förmå honom att tjena så länge han möjligtvis kan; ty genom den procent, som till Sparbanken årligen ingår af hans lön, och den nu mera betydliga räntan, som likaledes årligen lägges till kapitalet, kan förenämde summa inom 8 år vara fördubblad, och hvem skall väl utan egen förmögenhet öfvergifva en så säker och lockande fördel? Helt annat är förhållandet med det sammansparade ackordet; om han vid 30 års ålder äger detsamma skuldfritt, kan han visserligen ännu sammanspara något af lönen, men räntan är borta på ackordssumman; och det är denna, som lagd till pensionen, skall jemna förhållandet emellan de inkomster han bar under det han tje1 nar, och dem han får sedan han tagit afsked. Detta gör äfven, att sedan pensionerna komma att utbetalas till det belopp hvartill de nu äro besiämda, blir det icke någon vinst för en 2:dre kapten att tjena qvar, sedan han fyllt sina 30 år. I enskilt afseende kan man visst icke bestrida nyttan af Sparbankars inrättande; men kan ej den olägenhet man nyss anfört afhjelpas; skulle armdens tjenstburhet kommå att lida, så måste det enskilta intresset gifva vika och de gamla sakernas ordning bibehållas. Ännu återstår att besvara den förebråelsen man gör ackorderna, nemligen: att de äro hinderlige för obemedlade ynglingar att inträda uti militärståndet, Medföra ackorderna verkligen detta resultat, så anser Insändaren detsamma såsom ett bland bhbufvudskälen för deras bibehållande. I ett land så fattigt, att det icke kan löna Befälet vid sin armd med. den tillväcklighet, att det utan egna tillgångar kan berga sig, och-der, framför allt, man saknar tillgångar att försörja dem, sedan de uppoffrat sin bästa tid i Statens tjenst; der är det välatt önska, att de förmögnare af landets medborgare låta sina söner inträda i detta stånd, för alt lemna de fattigare bättre tillfälle att komma in i andra stånd och yrken, med säkrare utkomst, och i hvilka de kunna gagna ända in i den senaste ålder. Sällan händer det nu, att föräldrar låta sina söner inträda på den militära banan, utan att de åtminstone till en början kunna lemna dem den första i ekperingen samt något understöd till deras första ackorder. Men låt blott ackorderna försvinna, låt äfven det i vår tid märkvärdiga förhållandet fortfara, att man för att blifva Officer icke behöfver aflägga några prof på vettlenskaplig bildning, så torde vi snart få se huru de, hvilka icke hafva råd eller böjelse att lemna sina söner någon vårdad uppfostran, sedan innan en oån? icke har att frukta för de drv