ÖFVERLAÄGGNINCARNE HOS BANKENS FULLMÄKTIGE. A (Forts. fr, N:o 74). ckorderne äro ett ondt som aldrig kan försvaras. Det är en orimlighet, att tjenster i en arm skola köpas, utgöra en handelsvara som går till den mestbjudande, ofta urartar till ocker, mutöfvar ett menligt inflytande på den sanna militära esprin, är ett hinder mot mången duglig och förtjent officers avancement och utestänger obemedlade ynglingar från militär-ståndet. Då man besinnar det nu anförda, uppstår hos hvarje tänkande sjelfmant de frågor: hvad har varit orsaken till ackordernas införande i Svenska ArTmcen? hvarföre hafva de icke längesedan blifvit afskaffade? och huru är det ens möjligt, att någon vill försvara deras bibehållande? Till svar å den första af dessa frågor får man lemna: att ackorderna blifvit föranledde af den mest trängande nödvändighet; i afseende å den andra: att de en gång förr varit afskaffade, men åter blifvit införde, oaktadt: alla de stränga författningar, som blifvit utfärdade till deras förekommande; samt på den tredje: att samma orsak, som vållat ackordernas uppkomst, ännu existerar, och att intill dess denna kan afskaffas skola de alltid återkomma. Dessa svar fordra bevis, och sådana, grundade på fakta, skall Ins. försöka i det föl ande framställa. Sedan Sverige, efter Carl den Tolftes död, återfått fred med sina grannar, återkommo äfven våra fångne officerare; redan skröplige af blessyrer och mödor, blefvo de snart alideles oförmögnve att göra tjenst. Den utblottade staten ägde inga tillgångar att pensionera dem, och då någon enskildt inrättning för detta ändamål på den tiden ännu icke kom-. mit till stånd, kunde desse förtjvnte, men genom den långa fångenskapen fattige krigare icke tvingas att taga afsked; en allmän stagnation blef häraf en följd, samt i och med det samma Armåens förfall. Regeriogen såg sig då nödsakad tillåta, att de afgående af sina eflerträdare förbehöllo sig vissa förmoner, emot hvilka de afträdde sina tjenster. Detta skedde oftast genom hyten med mera bemedlade officerare vid samma, eller främmande regementen. Uti afskedsansökningarne anfördes formligen såsom vilkor: att tjensten skulle få afträdas till den eller den personer, af hvilken sökanden betingat sig vissa vilkor, samt att, om detta icke beviljades, sökanden skulle återfå sin afskedsansökning. Cheferne, som ville hafva bort de gamla invaliderne, befordrade dessa tjensteköp, och sålunda uppkommo och spridde sig småningom ackorderendet till alla grader; hvad man betalt ville man gerna med någon tillökning återfå. Slutligen började man inse att, till befordrande af avancementer, och derigenom Armdens tjenstbarhet samt de afskedades bergnivg, icke blott ackorder utan äfveu pensioner erfordrades. Pensions-Kassan stiftades således 17357. Ibland andra inkomster till sin grundläggning erhöll hon tio procents andel af alla utgåenAda acltarder cam då ctadovadae till haostäma