OTYyCKI Sd Slstillllbg 32 OÖOTCRKRICLICIAICU IIVIiBlalalt UTI vara af högsta vigt, hans namn är det andra på listan, högsta befälhafvaren för armden blir inkallad att böras, och den värde Gentlemannen nedlåter sig icke, eller är för mycket ockuperad af göromål, att bevista dess sammanträden (högljudt bifall). Det är verkligen ett rätt beqvämt sätt att förvalta Irländska statsärendernva. — Hr Shiel visar derefter, att nämde berättelse gifvit tillkänna, det den ifrågasatte Special-Kommissionen, befunnits verksam; och att Kronans:Advokat, Hr Barrington, förklarat den vanliga lagskipningen i hvarje hänseende vera tillräcklig för ordningens bibehållande och att domstolarnes protokoller utvisade att, af 39 brottmål, hade, i 38, vittnesmål blifvit afgifna och bevisning ägt rum. Efter en mörk teckning af de faror och olyckor, hvilka hotade att rubba föreningsbandet emellan de båda staterna, i fall de tilltänkta tvångsåtgärderna komme alt sättas i verkställighet, slutade han sitt tal med dessa ord: Om Portfölj-lyckans hjul, som så ofta löper omkring, skulle vända sig om, och de, som nu stå öfverst, i en hast nedstörtades från sin höjd, — om de, som nu sitta på ministerbänken, nödgades återvända till den bänk, som var vittne till deras ärorika strid för frihet och rätt, hvad skulle de då kunna säga, om någon gång deras eget fädernesland hotades med en lika frihetsmördande lag? Skulle de icke, vid hvarje försök att höja sin röst för lagens helgd, få höra ropas: Hvad ! J vågen öppna er mun! J, som öfvergåfven de principer, hvarpå hela ert politiska lif hvilade! J, som undertryckte friheten, suspenderade HabeasCorpus-Acten, tillintetgjorde Irländska pressens rättigheter, förjagade rättvisan och kullkastade de lagliga domstolarne, för att på deras ruiner npprätta en lagskipning af sablar och bajonetter (mycket hifall)? — Häållen upps medan ännu är tid! Samma slag, hvarmed J mörden Irlands frihet, skall gifva döden åt er egen (Starka och långvariga bifallsyttringar). Åtskillige talare aflöste sedan hvarandra, utan att i hufvudsaken anföra något af särdeles vigt. Hr Fergus OConner beskyllde ministrarne för öfverdrift i målningen af tillståndet i Irland, och påstod att inza tvångsåtgärder vore af nöden påkallade. Sekreteraren för Irlands angelägenheter vore förnämsta orsaken till alla oroligheter i landet, derigenom att han ej uppfyllt det löfte, han gifvit, om tiondens afskaffande. Allt kunde ännu bjelpas genom ändamålsenliga, lagliga åtgärder; men KrigsBRätters tillförordnande skulle försätta hela landet i öppet uppror (hör! hör! af Irländska ledamöterna). idan hoppades dock att folkets mäktiga röst skulle förmå hindra så olycksbådande mått och steg. Ingen kände densamma bättre än den ädle Lorden, som stod i spetsen för Ministeren. Folkets röst hade jagat Cajus Manilus från Rom (salfvor af skratt — bör! frår de Irländska ledamöterna). Eftersom de ej tyckte om att höra talas om Rom, ville han hämta exempel från närmare håll: folkets röst förde Carl I i Eneland nå