NYARE 9 urlvi UL AVE TLOIER LIN lR elva LI VUVIL OLLI dande mot landets frihet; men hvar i Irland funnes nu spår af frihet? Suckade icke hela landet under olyckan af ett tygellöst sjelfsvåld, somm väl förtjente namn af tyranni? Friheten kunde aldrig stå tillsammans med anarkiens näfrättsprinciper, HAr Bulver yttrade den öfvertygelsen, att användande af Krigs-Rätter till oroligheternas dämpande i intet afseende skulle motsvara det åsyftade ändamålet. Enligt hans tanka, vore läkemedlet värre än sjukdomen. Den ädle Lorden hade gjort sig mödan anföra en mängd exempel på moid, för att deraf bevisa nödvändigheten af stränga åtgärder; han hade då icke evinrat sig, att dessa brott ej lagligen kunde komma under Krigs-Rätternes jurisdiktion, emedan dessa endast ägde att afdöma mål, som icke voro urbota. Man klagade öfver de civila domstolarnes beroende läge och partiskhet; men hvad hade man att vänta af militärer, som voro obekante med landets invånare, seder, och institutioner; som ena dagen med sabeln i hand böggo in bland folkmassorna, den andra sutto på domarebänken? — De vore ju på en gång både parter och Domare. Huru kunde man då vänta, att de skulle döma oväldigt? — Intet folk på jorden, sade han vidare, kan styras efter det system ministrarne synas följa. I dag eftergifvenhet — i morgon tvångsåtgärder. Denna hastiga vexling af hård behandling och ömhetsbetygelser — detta system, på en gång svagt och uppretande, som väcker hopp och fruktan, afsky och tillgifvenhet kan förvandla det saktmodigaste folk till barbarer (hör!) Han utvecklade vidare, ur flere skäl, olämpligheten, af de föreslagna åtgärderne, och slutade sitt tal under Fusets högljudda bifallsrop. Åtskillige ledamöter, talade sedan både för och emot, utan att i hufvudsaken anföra något nytt. Ar Stanley, 5 ekreteraren för Irländska angelägenheterne, försvarade motionen i ett ganska vidlyftigt tal, hvari han skildrade landet såsom en verklig röfvaroch mördarkula, der intet annat än sabeln eller bajonetten kunde återföra lugn. Den civila domaremakten vore otillräcklig att handhafva rättvisans skipande i så stormiga tider. Ehuru krigsrätterne ansågos såsom våldsame och förhatlige för folket, var dock hans öfvertygelse, att det onda blefve ändå värre, om man fortfarande. lemnade lagskipningen åt de lokala autoriteterna, som VOoro blottställde för så många förebråelser, och allmänt beskylldes för väld och orättvisa, sami att endast rådfiåga sina egna intressen. Han ville ej afgöra , om sådana beskyllningar ägde någon grund, men följderna af!en så allmänt uttalad opinion vore kanhända lika skadliga sorh sjelfva verkligheten. Speeialkommissionerne hade äfven börjat förfela sitt ändamål; de tre första bade väl befunnits motsvara det, men den sista, i th2 Queens County, var alldeles utan verkan, och laglösheten fortfor som förnt, Man sade att Krigsrätterne voro grymma och förtryckande; men denna anklaaelse förnekades af sjelfva Irländska folket.