ICKC van alt se mig 1 ell sadanlt Ulistand;
hon började derföre ännu mera söka stalla sig
in och ryckte händelsevis under sina enträgna
smekningar på det band, vid hvilket Ama-
lias? porträtt bängde på mitt bröst; — det
föllined på marken. Jag kastade ögonen på den
retande — bilden; betraktade derpå ovill-
korligt Tutu, och i detta ögonblick
segrade Amalia i mitt hjerta öfver apan. Jag
vände henne ryggen och ville lemna skogen i
afsigt att gå till min brud. Sedan jag gått
alt stycke, vände jag mig om, , , Tutu kom
långsamt efter mig; jag visade henne fråu
mig med: hotande uppsyn och åtbörder, och
gjorde åter några steg framåt; derpå såg jag
mig ånyo tillbaka, och märkte att hon allt-
jemt följde mig. Nu for den tanken lik en
blixt igenom min själ, att hon väl kunde vara
i stånd till att uppsöka mig till och med hos
Amalia. ... Då intogs jag af ursinnig vrede. ..
mina sinnen förgingo mig. , . Jag visste icke
rätt hvad jag gjorde. — Min bössa var lad-
dad; — ett ögonblick — ettskott ...denstac-
kars Totu störtade till mina fötter, — och jag sjelf
sjönk sanslös till jorden. Jag vet icke huru
länge min vanmakt räckte. Då jag åter kom
till sans, låg Tutu bredvid mig, badande i sitt
blod. Hennes döende blick mötte min. Med
söndcerslitet hjerta skyndade jag att förbinda
hennes sår. Men ack! det var för sent! Än
pu en gång slickade hon min hand, — sin
mördares hand — och dog. Från denna stund
har jag varit förföljd af förtviflans furier.
Jag begick mord på min välgörarinna, min
andra mor! Hvaje ögonblick väntade jag att
jorden skulle öppaa sig under mig, för at!
uppsluka mig; jag ansåg mig sjelf icke värd
att lefva. Mitt hjerta intogs nu af hat mot
Amalia; jag blygdes för alla oeh hatade äf-
ven alla. Ett längre vistande i fäådernehuset
föreföll mig odräsligt: jag fruktade det skulle
störta tillsamman öfver mitt hufvud. Allt
förskrä: kte, — allt ingaf mig fasa. Hvart jag
än vände mig, sväfvade den döende Tutu för
mina blickar; öfverallt hörde jag hennes röst.
Följande dagen steg jag ombord på ett Franskt
handelsfartyg, som skulle afsegla till Europa.
Jag vill icke uppehålla mig med en om-
ständlig berättelse af mina vidare öden, Jag
ingick i Fransk tjenst, i hopp att kunna döf-
va mitt upprörda samvete i det blodiga strids-
tumlet. Jag sökte döden, men den flydde
mig envist. Öfvevallt, öfverallt förföljde mig
den mördade Tutus skugga! I stridens hetta,
då kulorna hveno kring öronen, trodde jag mig
i detta ljud igenkänna den stackars:apans tjut;
under natten, när mina kamrater i bivuaken
bvilade framför elden, låg jag ensam bland
dem med öppna ögon. Tutus bild visade sig
i det dunkla fjerrran, i den öfver elden upp-
stigande röken, och i de ensamma molneo på
den mörkblå himlen. Ofta när mina trötta
ögonlock slöto sig, — vaknade (ag Yastigt och
såg Tutu ligga bredvid mig i sitt buq och
slicka mina händer. Ännu ser jag ofta u.der
den mörka natten tydligt min Tutus bila.
jag känner hennes smekningar; — lag tror . . .
dock nej! jag trov det icke, jag känner hen-
ne verkligen slicka min med aenne; blod befläc-