ICKC van alt se mig 1 ell sadanlt Ulistand; hon började derföre ännu mera söka stalla sig in och ryckte händelsevis under sina enträgna smekningar på det band, vid hvilket Amalias? porträtt bängde på mitt bröst; — det föllined på marken. Jag kastade ögonen på den retande — bilden; betraktade derpå ovillkorligt Tutu, och i detta ögonblick segrade Amalia i mitt hjerta öfver apan. Jag vände henne ryggen och ville lemna skogen i afsigt att gå till min brud. Sedan jag gått alt stycke, vände jag mig om, , , Tutu kom långsamt efter mig; jag visade henne fråu mig med: hotande uppsyn och åtbörder, och gjorde åter några steg framåt; derpå såg jag mig ånyo tillbaka, och märkte att hon alltjemt följde mig. Nu for den tanken lik en blixt igenom min själ, att hon väl kunde vara i stånd till att uppsöka mig till och med hos Amalia. ... Då intogs jag af ursinnig vrede. .. mina sinnen förgingo mig. , . Jag visste icke rätt hvad jag gjorde. — Min bössa var laddad; — ett ögonblick — ettskott ...denstackars Totu störtade till mina fötter, — och jag sjelf sjönk sanslös till jorden. Jag vet icke huru länge min vanmakt räckte. Då jag åter kom till sans, låg Tutu bredvid mig, badande i sitt blod. Hennes döende blick mötte min. Med söndcerslitet hjerta skyndade jag att förbinda hennes sår. Men ack! det var för sent! Än pu en gång slickade hon min hand, — sin mördares hand — och dog. Från denna stund har jag varit förföljd af förtviflans furier. Jag begick mord på min välgörarinna, min andra mor! Hvaje ögonblick väntade jag att jorden skulle öppaa sig under mig, för at! uppsluka mig; jag ansåg mig sjelf icke värd att lefva. Mitt hjerta intogs nu af hat mot Amalia; jag blygdes för alla oeh hatade äfven alla. Ett längre vistande i fäådernehuset föreföll mig odräsligt: jag fruktade det skulle störta tillsamman öfver mitt hufvud. Allt förskrä: kte, — allt ingaf mig fasa. Hvart jag än vände mig, sväfvade den döende Tutu för mina blickar; öfverallt hörde jag hennes röst. Följande dagen steg jag ombord på ett Franskt handelsfartyg, som skulle afsegla till Europa. Jag vill icke uppehålla mig med en omständlig berättelse af mina vidare öden, Jag ingick i Fransk tjenst, i hopp att kunna döfva mitt upprörda samvete i det blodiga stridstumlet. Jag sökte döden, men den flydde mig envist. Öfvevallt, öfverallt förföljde mig den mördade Tutus skugga! I stridens hetta, då kulorna hveno kring öronen, trodde jag mig i detta ljud igenkänna den stackars:apans tjut; under natten, när mina kamrater i bivuaken bvilade framför elden, låg jag ensam bland dem med öppna ögon. Tutus bild visade sig i det dunkla fjerrran, i den öfver elden uppstigande röken, och i de ensamma molneo på den mörkblå himlen. Ofta när mina trötta ögonlock slöto sig, — vaknade (ag Yastigt och såg Tutu ligga bredvid mig i sitt buq och slicka mina händer. Ännu ser jag ofta u.der den mörka natten tydligt min Tutus bila. jag känner hennes smekningar; — lag tror . . . dock nej! jag trov det icke, jag känner henne verkligen slicka min med aenne; blod befläc