len åt en annan. Snart var ornen sonder-
skjuten i flera stycken. Endast sjelfva krop-
ken var öfrig på toppen af stången, .. Den
som lyckades nedtaga den, skulle ur Amalias
händer mottaga en krans, och, såsom den
ljufvaste lönen, af hennes sköna läppar en
kyss: Jag såg Amalia för första gången; hvilken
kunde dock göra större anspråk på denna
krans — på denna kyss — än jag? Jag hade
fast beslutit att täfla om detta pris; — men
mina fötter tycktes liksom fjettrade med ked-
jor., Otålighet och den högsta ovilja öfver
mig sjelf kämpade inom mig, och detta oak-
ladt var jag icke i stånd att besegra mitt
skygga väsende. Emedlertid framträder ur
hopen en vacker yngling; hån aftager sin rock,
kastar glödande blickar på Amalia — och
omfattar djerft masten med båda armarne.
Äfven jag blickade på Amalia — och darrade
af svartsjuka. Jag betraktade ånyo mesten;
den unga mannen hade redan uppnått en tem-
lig höjd... Det svindlade för mig; rodnad
och blekhet omvexlade ömsom i mitt ansigte,
Redan är han nära tföppen, han utsträcker:
armen och vidrörer örnen. Det blef mörkt
för mina ögon, jag kunde icke längre se
upp.... jag såg icke något, I hast höres
bland åskådarne ett högt rop, Jag upplyfter
ögonen. . . . Min medtäflare kunde icke hålla
sig qvar i höjden, och for med pilens hastig-
het utföre masten. Örnen satt ännu qvar.
nyo betraktade jag Amafia, och leende hvila-
de äfven hennes blick på mig. Detta
leende gaf mig nytt lif; — jag fruktade att
en annan skulle förekomma mig. Ett ögon-
blick, — och jag står vid den väldiga ma-
sten; ännu en blick på Amalia — och jag be-
gynner klättringen uppföre det glatta trädet.
Efter några sekunder uppnår jag toppen, ned:
tager örnen och beträdder med detta byte ånso
lyckligt marken. Här mötte mig de närvaran-
des bifallsrop och handklappningar; dock knapt
träffade dessa mitt öra, att icke nämna mitt hjer-
ta; som blott en känsla helt och hållet upp-
fyllde, — försmaken af Amalias kyss! — Jag
störtade till hennes fötter, hon 1i mina armar.
Vi glömde båda kransen, Från denna märk-
värdiga afton började för mig ett helt nytt
lif. Tidigt följande morgon var jag redah i
Amalias hus. Man mottog mig vänligt, såsom
en gammal vän, såsom en nära anförvandt.
Knapt hade tvenne veckor förflutit, då Ama-
lia blef min fästmö; vårt bröllopp skulle gå
för sig tvänne månader derefter.
Dagar af försvunnen sällhet!. Med blixtens
hastighet hafven I- förflutit och i er flygt
för alltid förstört min själs lugn! O- hvarfö-
re hafven I icke äfven tillintetgjort hågkom-
sterna af min förlorade lycka? Hvarföre haf-
ven I icke tillika förstört minnet af denna
sälla tid? Och, min vän, jag var då verkli-
pen lyckligs Jag tillbragte hela dagen hos
min Amalia, och egbade endast få minuter
efter solens uppgång åt det väsende, som näst
Amalia jvar mig dyrbarast på jorden. Ni för-
står lätt, att jag menar Tutu. Jag gick alla
morguar till skogen, och Tutu kom: alltid e-
mot mig. Hon tycktes älska mig ännu mera,
edan jag blef bekant med Amäålia och d-r-