I pla LHURKL CUL aAlldn att TARU 2 UC Ulisnabd alt ia
återvända till hålan 1 berget; men min kärlek
till föräldrar och syskon behöll öfverhanden.
Jag var då redan elfva år; jag börjide kom-
ma till kännedom af min värdighet, och oak-
tadt min tillgifvenhet för den stackars Tutu ,
kände j jag skillnaden mellan menniskan och apan.
Sedan jag öfverhopat henne med smekningar,
sökte jag genom tecken göra henne begripligt
att hon skulle aflägsna sig. Hon tycktes äf-
ven ha förstått mig; — ty hon hastade skynd-
samt derifrån och försvann snart ur sigte.
Från denna tid besökte den goda Tutu mig
ordentligt hvarje natt, och våra sammankom-
ster fortforo länge utan minsta hinder. Jag
var van att vänta henne; min skarpa blick
igenkände henne redan på afstånd, oaktadt
nattens mörker, och jag öppnade på förhand
föns ret. Ofta öfverväldigade mig sömnen; —
då öppnade Tutu sakta fönstret, hvilket jag
aldrig hade igenhakadt, och väckte mig för-
sigtigt genom en sakta skakning. Ack, mitt
hjerta anade icke den förskräckliga händelsen,
som på ett så sorgligt salt skulle afbryta våra
sammankomster!
En afton lekte jag längre än vanligt med
mina syskon. Derföre insomnade jag hårdt,
så snart jag lagt mig. Man säger att drömar-
ne ofta lör oss antyda det tillkommande och
att själen, liksom lösslitande sig från kroppen,
har förmåga att uppenbara hvad under det
vakande tillståndet är oss förborgadt. Denna
säsen är kanske icke utan grucd; men denna natt
I hade jag åtminstone icke den lyckan att erfara
min själs aningslörmåga. Acnu i dag erinrar jag
mig lifligt den dröm jag då hade. Jag dröm-
de alt jag Ickte med mina syskon och att
Futu deltog i våra lekar.
Ingen af familjen tycktes hysa afsky för
henne, hvilket annars gjorde mig mycket ondt;
tvertom öfverhopade alla henne med smeknin-
gar, och min släl samm i förtjusnivg. Druc-
ken af glädje öfver detta angenäma skådespel,
störtade jag i min fars armar och tackade
honom med tärar för detta rörande bevis pä
hans kärlek, ... Plötsligt hörde jag ett för-
färligt skri; jag vaknåde och sprang ur sängen.
Fi amflör mig stod min far, ialla hans anlets-
drag låg ett starkt utryck af vrede. I venstia
handen höll han ett brinnande ljus, i den hö-
gra ett blottadt svärd, På afständ börde jag
ett jemmerskri, som efterhand blef allt svaga-
re. Jag i igenkände min Tultus röst!
Med fasa betraktade jag min far, Jag lyc-
kades icke nedhugga den fördömda apen,
sade han, men jag hoppas, att den icke ha-
danefter skall störa din sömn.? Min mor in-
trädde i rummet. Hvad står på utropade
hon? Fritss sängtäcke är befläckadt med
blod. Hon sprang fram till mig. — Har
ingenting att betyda , svarade min far. Då
jag gick förbi dörn till detta rum, börde jag
någon öppna fönstret, Jag skyndade till min
kammare, tog sabein och ljuset och kom lyck-
Netvis tillbaka i det ögonblick, då apan, se-
dan hon öppnat fönstret, sträckte ut tassen
till Fritz. Af alla krafter gaf jag henne ett
hugg med sabela — och hennes arm låg af-
buggen framför mig; men apan flydde undan
a ON TaÖ8 traAr d ack - han fX,. lava Jaa