DD AS LAR LR LEK Te NETA UTTAL TU TDA SS LES EE UU Vv mor — obarmhertigt sönderstyckades, och hennes blodiga lemmar kastades för de huvgriga hundarne. . . . I sådana ögonblick intogs mitt unga bjerta af förtviflan3; jag blef stum och ur stånd att lära, och de mest omtyckta lekar förmådde icke muntra mig. Jag tyckte mig höra min kära Tutus välbekanta stämma, jaz trodde mig se henne på afstånd vinka mig till sig, och var nästan färdig att åter vända till skogen. Ungefär tre år hade vu förflutit sedan min återkomst till fädernehuset. En vacker afton församlade sig hela vår familj på en slätt framför vårt hus för att under bar himmel njuta af den milda luften. Framför oss, på ett afstånd af en fjerdiogsväg, utbredde sig skogen, lik ett grönt förhänge. I hast bördes från densamma ett genomträngande skri. .. . Jag for tillsammans; mitt hjerta igenkände den stackars Tulurs vöst. Hvad är det för ett skrik?? frågade min mor. Sedan någon tid, svarade min far, ha de fördömda aporna åter börjat visa sig i granskapet af vårt hus, Men jag bar tagi! mina mått och steg; vi hafva ailtid laddade bössor i beredskap. Jag ryste vid dessa ord — håren reste sig på mitt hufvud! Med glädje skulle jag ha oifvit mitt lif, för att rädda min fostermo; men man höll sträng uppsigt öfver mig. Det var mig omöjligt alt närma mig skogen; och om det än hade lyckats mig att be dre aga vårl tjenstefolks vaksamhet, huru skulle jag göra Patu begripligt, för hvilken fara hon ulsälte sig? — Jag föll i förtviflan vid tanken på min vanmakt och kunde icke längre återhålja mina tårar. — Min far betraktade mig en stund uppmärksamt, hviskade min mor något örat — och man förde mig hem samt befallle mig alt gå till hvila. Min säna stod nära förstret; — jag hörde huru man löste gårdsbunden fiån kedjan och buru drängarne gin0 med bössor omkring huset, En af dem stadnade under fönstret, — och bullret af iaddstocken samt hanans uppspännande nåddes mitt öra. En kall ångestsvett öfvergick mig. Med blödande bjerta hopknäppte jag händerna, och bad för min stackars Tutus räddning. Flere dagar efter hvarandra utställde man vakter mot Aporna. Min qvalfulla belägenbet står icke alt beskrifva. Jag måste dölja mina känslor inom mig, ty ingen skulle ha förstått dem. Alla talade ju med fasa och afsky om det föremål, som uppfyllde hela mitt bjerta, Slutligen tycktes mina föräldrars farhågor småningom försvinna. Nattvakterna voro icke mera så stränga, och upphörde slutligen alldeles, Jag kunde dock icke länge vara lugn. Den tanken, att min olyck Jiga fostrarinna kunde blifva fången eller dödad, försatte mig alltjemt i en änglig sinnesstämning — och hvar gång jag gick till sängs, lyssnade jag darrande, om icke någon bekant röst skulle låta ha ca EA OD PLA FIT Jat mig cAcAm kraft