DD AS LAR LR LEK Te NETA UTTAL TU TDA SS LES EE UU Vv
mor — obarmhertigt sönderstyckades, och
hennes blodiga lemmar kastades för de huvg-
riga hundarne. . . . I sådana ögonblick in-
togs mitt unga bjerta af förtviflan3; jag blef
stum och ur stånd att lära, och de mest om-
tyckta lekar förmådde icke muntra mig.
Jag tyckte mig höra min kära Tutus välbe-
kanta stämma, jaz trodde mig se henne på af-
stånd vinka mig till sig, och var nästan fär-
dig att åter vända till skogen.
Ungefär tre år hade vu förflutit sedan min
återkomst till fädernehuset.
En vacker afton församlade sig hela vår fa-
milj på en slätt framför vårt hus för att un-
der bar himmel njuta af den milda luften.
Framför oss, på ett afstånd af en fjerdiogs-
väg, utbredde sig skogen, lik ett grönt för-
hänge. I hast bördes från densamma ett ge-
nomträngande skri. .. . Jag for tillsammans;
mitt hjerta igenkände den stackars Tulurs
vöst.
Hvad är det för ett skrik?? frågade min
mor.
Sedan någon tid, svarade min far, ha
de fördömda aporna åter börjat visa sig i
granskapet af vårt hus, Men jag bar tagi!
mina mått och steg; vi hafva ailtid laddade
bössor i beredskap.
Jag ryste vid dessa ord — håren reste sig
på mitt hufvud! Med glädje skulle jag ha
oifvit mitt lif, för att rädda min fostermo;
men man höll sträng uppsigt öfver mig. Det
var mig omöjligt alt närma mig skogen; och
om det än hade lyckats mig att be dre aga vårl
tjenstefolks vaksamhet, huru skulle jag göra
Patu begripligt, för hvilken fara hon ulsäl-
te sig? — Jag föll i förtviflan vid tanken på
min vanmakt och kunde icke längre återhål-
ja mina tårar. — Min far betraktade mig en
stund uppmärksamt, hviskade min mor något
örat — och man förde mig hem samt befall-
le mig alt gå till hvila. Min säna stod nära
förstret; — jag hörde huru man löste gårds-
bunden fiån kedjan och buru drängarne gin-
0 med bössor omkring huset, En af dem
stadnade under fönstret, — och bullret af
iaddstocken samt hanans uppspännande nåd-
des mitt öra. En kall ångestsvett öfvergick
mig. Med blödande bjerta hopknäppte jag
händerna, och bad för min stackars Tutus
räddning.
Flere dagar efter hvarandra utställde man
vakter mot Aporna. Min qvalfulla belägen-
bet står icke alt beskrifva. Jag måste dölja
mina känslor inom mig, ty ingen skulle ha
förstått dem. Alla talade ju med fasa och
afsky om det föremål, som uppfyllde hela mitt
bjerta,
Slutligen tycktes mina föräldrars farhågor
småningom försvinna. Nattvakterna voro ic-
ke mera så stränga, och upphörde slutligen
alldeles,
Jag kunde dock icke länge vara lugn. Den
tanken, att min olyck Jiga fostrarinna kunde
blifva fången eller dödad, försatte mig allt-
jemt i en änglig sinnesstämning — och hvar
gång jag gick till sängs, lyssnade jag darran-
de, om icke någon bekant röst skulle låta
ha ca EA OD PLA FIT Jat mig cAcAm kraft