som drifven af en oemotståndlig trollkraft, steg
jag ned från trädet och drogs allt närmare tilldet
obekanta föremålet. Då jag kom fram ur skogen;
och slutligen befann mig i grannskapet af hu-
set, blef jag varse några barn, som roade sig
med oskyldiga lekar på den fria platsen
framför detsamma, Jag stadnade på något
afstånd från dem; men de märkte mig icke.
— Slutligen gick jag ännu närmare; — jag
uppgaf ett jemmerskri och utbredde ovill-
korligt mina armar mot dem. Mamma,
mamma! ropade i hast min yngsta syster;
kom hit och sel se . ss. .
En menniskoröst, min systers röst, och or-
det: mamma! uppväckte i min slumrande själ
för längesedan glömda känslor, hvilka jag
dock ännu icke kunde förstå. Min goda mor
sprang fram vid barnets rop, och då hon såg
mig stå framför dem med utbredda armar,
störtade hon med orden: barmhertige Gud!
det är Fritz! emot mig. I ögonblicket om-.
vingades jag af bröder, systrar, far, mor och
tjenstefolket. Min mor tryckte mig fast till
sitt klappande hjerta; men jag visste icke,
huru jag skulle besvara hennes ömhetsbety-
gelser.
Mina föräldrars berättelse har sedermera
fullkomnat föreställningen om hvad som vid
detta tillfalle tilldrog sig med mig, Jag för-
stod icke ett ord, jag stod liksom liflös, lik-
som träffad af åskan. De dunkla hågkom-
sterna från mitt fordna lif kämpade med va-
nan vid det vilda lefnadssättet och tillgifvenheten
för min fostrarinna iskogen. Ettobeskrifligtsvår-
mod och en utomordentlig ångest intogo på en
gång mitt hjerta. Den svaga, knapt tända
gnistan af fordna minnen qväfdes af de vil-
da känslor, som under mitt skogslif blifvit
min andra natur.
Tutau, Tutu! ropade jag i bast med hög
röst, slet mig utlur min mors armar och be!
henne i handen. Med möda kunde mar fast-
hålla mig; en dräng bandt händer och fötte:
på mig och bar mig in i huset, der jag efte.
någon tid åter blef lugn.
Min omvändel:e till menniska gick steg för
steg, ehuru temligen fort, Redan första vec-
kan började jag förstå mina anhöriges ord.
Snart derefter begynte jag sielf tala så små.
ningom och glädde dermed öfvermåttan min
mor, hvilken af ängslig ömhet fruktade alt
jag för alltid skulle ha förlorat förmågan att
tala.
Efter tre clier fyra månaders förlopp från
min återkomst till fädernehuset återsto-
do hos mig inga andra spår af mitt vilda till
stånd, än en vid mina år ovanlig styrka, ut-
omordentlig vighet och härdning.
Milt långa vistande i skogarne hade icke
något menligt inflytande på mina själsförmö-
genheter. Odet tycktes vilja med ränta er-
sätta den förlorade tiden; ty mina framsteg
voro så hastiga och betydliga, att jag inom
kort öfvergick alla gossar af min ålder.
Detta oaktadt bibehöll jag i djupet af milt
hjerta en afgjord tillgifvenhet för min foster-
mor i skogen. Men ännu i detta ögonblick
är det icke rätt klart för mig, af hvilken or-
sak jao ökte 24 sorgfälliot dölja denna känsla