som drifven af en oemotståndlig trollkraft, steg jag ned från trädet och drogs allt närmare tilldet obekanta föremålet. Då jag kom fram ur skogen; och slutligen befann mig i grannskapet af huset, blef jag varse några barn, som roade sig med oskyldiga lekar på den fria platsen framför detsamma, Jag stadnade på något afstånd från dem; men de märkte mig icke. — Slutligen gick jag ännu närmare; — jag uppgaf ett jemmerskri och utbredde ovillkorligt mina armar mot dem. Mamma, mamma! ropade i hast min yngsta syster; kom hit och sel se . ss. . En menniskoröst, min systers röst, och ordet: mamma! uppväckte i min slumrande själ för längesedan glömda känslor, hvilka jag dock ännu icke kunde förstå. Min goda mor sprang fram vid barnets rop, och då hon såg mig stå framför dem med utbredda armar, störtade hon med orden: barmhertige Gud! det är Fritz! emot mig. I ögonblicket om-. vingades jag af bröder, systrar, far, mor och tjenstefolket. Min mor tryckte mig fast till sitt klappande hjerta; men jag visste icke, huru jag skulle besvara hennes ömhetsbetygelser. Mina föräldrars berättelse har sedermera fullkomnat föreställningen om hvad som vid detta tillfalle tilldrog sig med mig, Jag förstod icke ett ord, jag stod liksom liflös, liksom träffad af åskan. De dunkla hågkomsterna från mitt fordna lif kämpade med vanan vid det vilda lefnadssättet och tillgifvenheten för min fostrarinna iskogen. Ettobeskrifligtsvårmod och en utomordentlig ångest intogo på en gång mitt hjerta. Den svaga, knapt tända gnistan af fordna minnen qväfdes af de vilda känslor, som under mitt skogslif blifvit min andra natur. Tutau, Tutu! ropade jag i bast med hög röst, slet mig utlur min mors armar och be! henne i handen. Med möda kunde mar fasthålla mig; en dräng bandt händer och fötte: på mig och bar mig in i huset, der jag efte. någon tid åter blef lugn. Min omvändel:e till menniska gick steg för steg, ehuru temligen fort, Redan första veckan började jag förstå mina anhöriges ord. Snart derefter begynte jag sielf tala så små. ningom och glädde dermed öfvermåttan min mor, hvilken af ängslig ömhet fruktade alt jag för alltid skulle ha förlorat förmågan att tala. Efter tre clier fyra månaders förlopp från min återkomst till fädernehuset återstodo hos mig inga andra spår af mitt vilda till stånd, än en vid mina år ovanlig styrka, utomordentlig vighet och härdning. Milt långa vistande i skogarne hade icke något menligt inflytande på mina själsförmögenheter. Odet tycktes vilja med ränta ersätta den förlorade tiden; ty mina framsteg voro så hastiga och betydliga, att jag inom kort öfvergick alla gossar af min ålder. Detta oaktadt bibehöll jag i djupet af milt hjerta en afgjord tillgifvenhet för min fostermor i skogen. Men ännu i detta ögonblick är det icke rätt klart för mig, af hvilken orsak jao ökte 24 sorgfälliot dölja denna känsla