ovanligt skall möta mig under resan, som kunde med skäl anses såsom ett värdigt föremål för en berättelse och det allmänna intresset. Oc så skulle vara, så bedrager man sig mycket. Vi uppnådde Nordens hufvudstad, utan att ens det ringaste af betydenhet föreföll. På hästar var aldrig brist, vägen var den vackraste man kan tänkä sig, vagnen gick ingen gång sönder, — kortligen, jag öfvertygade mig alt våra postvagnar äro, om icke bättre, dock i ingen mon sämre än de utländska. Men om jag icke mötte något äfventyr på min resa, så hade jag dock fullkomlig ersättning derföre i bekantskapen med min reskamrat och hans historia, som föreföll mig så märkvärdig och utomordentlig, att jag genast efter min avkomst till Petersburg ned:kref allt hvadjag hört. Då vi stego in i postvagnen, kastade jag en flyktig bliek på min reskamrat, Han tycktes vara en man af omkring femtio år. Den vida kappan, i hvilken han var insvept, hindrade mig att nogare betiakta hans anletsdrag; hans svarta, eldiga öga förrådde en lika så eldig och stark själ, och hans tätt sammandragna ögonbryn äfvensom de djupa fårörna på pannan läto sluta till en af olycka och bekymmer svårt. pröfvad man. Det behböfver knappt nämnas, att vid första anblicken af den obekante, en lillig önskan uppstod hos mig att lära känna honom närmare. Han besvarade min hälsnivg höfligt, men dock så, att jag icke kunde misskänne hans motvilja att med mig börja ett samtal, och, sedan några ord blifvit vexlade oss emellan, iakttogo vi en djup tystnad. Den obekanotes uttal förrådde genast att han icke var Ryss. flan bade dragit sig tillbaka i ett hörn; jag i det andra, och på detta sätt foro vi till första stationen, utan något afbrott i vår tystnad. Jag betraktade honom då och då ifrån sidan. En gång drog han fram sin näsduk ur fickan, öppnade något kappan, och jag såg då i knapphålet af hans rock den helige Ludvigs och Hederslegionens ordenstecken. Sannolikt en Fransman, tänkte jag, och så snart vi ankommo till Tschornaja Grjas, skyndade jag ur vagnen, för att af konduktören göra miz underrättad om min reskamrats namn. Konduktören visade mig resepasset, och jag läste: Afskedade Franske Öfversten van der K Detta var allt hvad jag första dagen af vår resa kunde erfara om denne man. Natten inbröt och konduktören befallde alt stadna för att tända lyktorna, Van der K vände sig i bast till mig, i hans ansigte låg ett uttryck af oro. — Mia Herrey sade han, tillåt mig fråga, om det skulle vara Er obehagligt, om lyktorne förblifva otände? Denna. fråga föreföll mig besynnerlig; emedlertid svarade jag på Fransyska: För ingen del, min Herre, det gör mig detsamma,, Det är mig en stor flägnad att Ni talar Fransyska, sade Öfversten. Ty på detta språk kan jag lättare meddela mig med Er. Ni visar så mycken godhet, att jag tager mig f LL a oo LÄTTA ör co f 4älloxanm AS op face oo