ovanligt skall möta mig under resan, som kun-
de med skäl anses såsom ett värdigt föremål
för en berättelse och det allmänna intresset.
Oc så skulle vara, så bedrager man sig myc-
ket. Vi uppnådde Nordens hufvudstad, utan
att ens det ringaste af betydenhet föreföll. På
hästar var aldrig brist, vägen var den vac-
kraste man kan tänkä sig, vagnen gick ingen
gång sönder, — kortligen, jag öfvertygade
mig alt våra postvagnar äro, om icke bättre,
dock i ingen mon sämre än de utländska. Men
om jag icke mötte något äfventyr på min re-
sa, så hade jag dock fullkomlig ersättning der-
före i bekantskapen med min reskamrat och
hans historia, som föreföll mig så märkvärdig
och utomordentlig, att jag genast efter min
avkomst till Petersburg ned:kref allt hvadjag
hört.
Då vi stego in i postvagnen, kastade jag
en flyktig bliek på min reskamrat, Han tyck-
tes vara en man af omkring femtio år. Den
vida kappan, i hvilken han var insvept, hin-
drade mig att nogare betiakta hans anlets-
drag; hans svarta, eldiga öga förrådde en li-
ka så eldig och stark själ, och hans tätt sam-
mandragna ögonbryn äfvensom de djupa få-
rörna på pannan läto sluta till en af olycka
och bekymmer svårt. pröfvad man.
Det behböfver knappt nämnas, att vid för-
sta anblicken af den obekante, en lillig ön-
skan uppstod hos mig att lära känna honom
närmare. Han besvarade min hälsnivg höfligt,
men dock så, att jag icke kunde misskänne
hans motvilja att med mig börja ett samtal,
och, sedan några ord blifvit vexlade oss emel-
lan, iakttogo vi en djup tystnad. Den obe-
kanotes uttal förrådde genast att han icke var
Ryss. flan bade dragit sig tillbaka i ett hörn;
jag i det andra, och på detta sätt foro vi
till första stationen, utan något afbrott i vår
tystnad.
Jag betraktade honom då och då ifrån si-
dan. En gång drog han fram sin näsduk ur
fickan, öppnade något kappan, och jag såg
då i knapphålet af hans rock den helige Lud-
vigs och Hederslegionens ordenstecken. San-
nolikt en Fransman, tänkte jag, och så snart
vi ankommo till Tschornaja Grjas, skyndade
jag ur vagnen, för att af konduktören göra
miz underrättad om min reskamrats namn.
Konduktören visade mig resepasset, och jag
läste: Afskedade Franske Öfversten van der
K Detta var allt hvad jag första dagen
af vår resa kunde erfara om denne man.
Natten inbröt och konduktören befallde
alt stadna för att tända lyktorna, Van der
K vände sig i bast till mig, i hans an-
sigte låg ett uttryck af oro. — Mia Herrey
sade han, tillåt mig fråga, om det skulle va-
ra Er obehagligt, om lyktorne förblifva o-
tände?
Denna. fråga föreföll mig besynnerlig;
emedlertid svarade jag på Fransyska: För
ingen del, min Herre, det gör mig detsamma,,
Det är mig en stor flägnad att Ni talar
Fransyska, sade Öfversten. Ty på detta
språk kan jag lättare meddela mig med Er.
Ni visar så mycken godhet, att jag tager mig
f LL a oo LÄTTA ör co f 4älloxanm AS op face oo