past rörde sig ur stället, trodde jag mig fär-
RR a a
ee nn LL
Kan väl något, fortfor han, vara trå-
kigare och mera tröttande, än de Tyska post-
vagnarne? Föreställ er en ofantlig vagn, fram-
för hvilken spännas några högbenta, långa
och stela kampar, hvilka under hela sin lef-
nad aldrig ens gjort en rörelse af lätt traf,
Jag har blott en gång gjort en sådan resa,
och har aldrig någonsin slitit så ondt. Då
jag salt i denna klumpiga kista, som knap-
das i en likvagn. I sjelfva verket liknade
också mina kamrater sjuka, som skola föras
till hospitalet, och endast deras snarkningar
voro ett säkert bevis på att jag icke reste i
sällskap med lik.
Tala inte: så, bäste vän,
föll jag den
unge RF i talet. Den som säger för myc-
ket, säger intet, Jag har väl icke vest i dre
Ryska postvagnarne, men de utländska äro
mig tillväckligen bekanta. Det är väl sanvt,
att de färdas något långsamt; men denna
långsamhet uppväges å andra sidan af förde
lar, dem man väl svårligen har i Ryssland.
Och af hvilka fördelar då ? frågade R.
Fördelarne af ett ganska angenämt sall-
skap, som man merendels träffar i de utländ-
ska postvagnarne, varv mitt svar. Jag har
flere gånger rest på dem i Tyskland, och må-
ste enligt sanningen intyga, att jag alltid vid
sådana tillfällen blifvit bekant med menniskor,
utmärkte genom förstånd, bildning eller ori-
.ginalitet. Ofta voro bekantskaperne af det
slag, att det angenäma intryck de gjorde på
mig, ännu efter mer än tio års förlopp icke
kunnat försviona ur milt minne.
Säg snarare ur ditt hjerta, inföll R
Jag känner alltför väl din romaneska fantasi
och din besynnerliga idd att öfverallt söka
originaler. Såsom sådant förefaller dig den,
hvars rock är af ovanlig snitt eller orätt hop-
knäppt. En lång lugg eller en med snus he-
stödd väst göra idina ögon tillfyllest, för at:
nöja en menniska på originalitetens trappa, —
och jag tviflar ingalunda, att du funnit sådana
originaler i mängd i Tyskland. Om också
dessutom slumpen gjort dig till sidokamrat
med en trind och rödblommig Tyska, hvad
under då om resorna. i. Tyskland gjort och
qvarlemnat ett så angevämt intryck hos dig,
Alla skrattade; jag rodnade, såg på klockan
och vi skiljdes från hvarandra, utan att ha
löst den frågan: hvilka postvagnar förtjena
företrädet, våra eller de utländska,
Följande dagen förde mig min vanliga mor-
gonpromenad till Mjasnizkaja ). Då jag gick
(förbi diligenskontoret, såg jag en vagn färdig
att afgå. Jag kan ej bestämdt säga, om går-
dagens samtal föranledde mig att rigta min
synnerliga uppmärksamhet på densamma, el-
ler om detta hände efnågonannan orsak, alltnog,
jag inträdde på diligenskontoret i den fasta
(öresats att resa till Petersburg.
Huru många äro passagerarne? frågade
jag förvaltaren, — Blott en plats finnes upp-
tagen i vagnen, och troligen lärer ingen mera
anmäla sig; ty om en timma måste vagnen
afgå, och ännu synes ingen till.? Underrät-
telsen att vagnen var tom hade nästan beta-