och H. M; Konungens svar blifvit behandlad. Det förekommer honom nu som en pligt, att nogare utveckla meningen af samma förslag, och de fordringar grundlagen i sådant afseende innehåller — öfvertygad, att en Konung, som vunnit folkets varmaste kärlck genom sina förnyade alfvarliga förklaringar att icke vilja tillåta sig eller andra något enda stegs afvikelsc från de grundlagsenliga institutionerna, icke kan annat än med välbehag anse bemödanden, hvilka så helt och hållet utgå från samma synyunkt.? Redan grundlagens 1 5., fortfar han. som förklarar Norge för en fri och sjelfständig stat, utesluter hvarje underordnadt förhållande till a!la andra stater. Men så framt man icke alldeles vill bortkasta ordens naturliga -betydelse, så måste man tillstå, att dessa grundiagsbud utesluta allt så väsentligt beroende af en annan stat, att de vigtigaste rättigheter skulle vara underkastade hvilken främmande Minister som helst. Motionären citerar här såsom exempel, att Norge och Sverige stå till hvarandra i samma förhållande, som England och Hannover. Härefter följer en deduktion, grundad på åtskilliga SS i grundlagen, som bjuda, att alla Regeringsärenden skola fördelas mellan StatsRådets medlemmar, och att Konungen skall i sitt Norska StatsRåd välja och förordna sina Norska Embetsmän, således äfven dem som äro anställde utrikes. Då Svenska Embetsmän skola vara närvarande i det mindre Stats-Råd, hvarest utrikes ärender, som angå båda Rikena, föredragas, så anser motlionären reciprociteten emellan de förenade Rikena fordra, att Norge äfven bör njuta samma rätt för sina embetsmän, när diplomatiska saker, som angå båda Rikena, behandlas i det mindre Svenska Stats-Rådet. På dessa med flere grunder har Hr Hjelm föreslagit en adress till H. M. Konungen deroms 1:0 Att Norska diplomatiska saker icke, öfverensstämmande med Norges grundlag, kunna förberedas, behandlas, föredragas och expedieras af en Svensk Minister, utan endast af den ansvarige Norske! Ministern på sätt grundlagens 13 S bestämmer, och att samfäldta diplomatiska saker böra behandlas 1 öfverensstämnielse med den 15 och 38 f samt 4 5 i Riksakten; 2:0 Att Norske Konsuler, om de än tillika äro infödde Svenske Konsuler, och icke tillika Norske medborgare, likväl enligt grundlagen böra utnämnas i Norskt Stats-Råd, serskildt från den utnämning, hvilkön meddelas dem i egenskap af Svenske Konsuler, så att de i nödfall kunna som Norske embetsmän dragas till ansvar; samt att Hans Maj:t på grund deraf måtte anmodas tillse, det nationens grundlagsenliga rättigheter och : Rikets värdighet i dessa afsecenden vidmakthållas. — Motionen slutar sålunda: Det kan icke gerna misskännas, att förslaget angår en af de aldravigtigaste punkter i vår unionella författving; en punkt, hvari vårt fäderneslands rätt till sjelfständighet i unionen är aldradjupast kränkt genom åtgärder, stridande raot grundlagen och unionsvilkoren, åtgärder som tillskyndat oss mångfaldig skada, och kunna betraktas såsom en hufvudorsak dertill, att vår plats ibland Europas sjelfständiga stater är