och H. M; Konungens svar blifvit behandlad.
Det förekommer honom nu som en pligt, att no-
gare utveckla meningen af samma förslag, och de
fordringar - grundlagen i sådant afseende inne-
håller — öfvertygad, att en Konung, som
vunnit folkets varmaste kärlck genom sina för-
nyade alfvarliga förklaringar att icke vilja til-
låta sig eller andra något enda stegs afvikelsc
från de grundlagsenliga institutionerna, icke
kan annat än med välbehag anse bemödanden,
hvilka så helt och hållet utgå från samma syn-
yunkt.? Redan grundlagens 1 5., fortfar han.
som förklarar Norge för en fri och sjelfständig
stat, utesluter hvarje underordnadt förhållande
till a!la andra stater. Men så framt man icke
alldeles vill bortkasta ordens naturliga -bety-
delse, så måste man tillstå, att dessa grundiags-
bud utesluta allt så väsentligt beroende af en
annan stat, att de vigtigaste rättigheter skulle
vara underkastade hvilken främmande Mini-
ster som helst. Motionären citerar här så-
som exempel, att Norge och Sverige stå till
hvarandra i samma förhållande, som England
och Hannover.
Härefter följer en deduktion, grundad på åt-
skilliga SS i grundlagen, som bjuda, att alla
Regerings- ärenden skola fördelas mellan Stats-
Rådets medlemmar, och att Konungen skall i
sitt Norska Stats- Råd välja och förordna sina
Norska Embetsmän, således äfven dem som äro
anställde utrikes.
Då Svenska Embetsmän skola vara närva-
rande i det mindre Stats-Råd, hvarest utrikes
ärender, som angå båda Rikena, föredragas, så
anser motlionären reciprociteten emellan de för-
enade Rikena fordra, att Norge äfven bör njuta
samma rätt för sina embetsmän, när diploma-
tiska saker, som angå båda Rikena, behandlas
i det mindre Svenska Stats-Rådet.
På dessa med flere grunder har Hr Hjelm före-
slagit en adress till H. M. Konungen deroms
1:0 Att Norska diplomatiska saker icke, öfver-
ensstämmande med Norges grundlag, kunna för-
beredas, behandlas, föredragas och expedieras af
en Svensk Minister, utan endast af den ansva-
rige Norske! Ministern på sätt grundlagens 13
S bestämmer, och att samfäldta diplomatiska
saker böra behandlas 1 öfverensstämnielse med
den 15 och 38 f samt 4 5 i Riksakten; 2:0
Att Norske Konsuler, om de än tillika äro in-
födde Svenske Konsuler, och icke tillika Nor-
ske medborgare, likväl enligt grundlagen böra
utnämnas i Norskt Stats-Råd, serskildt från den
utnämning, hvilkön meddelas dem i egenskap
af Svenske Konsuler, så att de i nödfall kunna
som Norske embetsmän dragas till ansvar; samt
att Hans Maj:t på grund deraf måtte anmodas
tillse, det nationens grundlagsenliga rättigheter
och : Rikets värdighet i dessa afsecenden vid-
makthållas. — Motionen slutar sålunda: Det
kan icke gerna misskännas, att förslaget angår
en af de aldravigtigaste punkter i vår unionel-
la författving; en punkt, hvari vårt fädernes-
lands rätt till sjelfständighet i unionen är al-
dradjupast kränkt genom åtgärder, stridande
raot grundlagen och unionsvilkoren, åtgärder
som tillskyndat oss mångfaldig skada, och kun-
na betraktas såsom en hufvudorsak dertill, att
vår plats ibland Europas sjelfständiga stater är
