Jag släppteliket och flydde, som om ettspöke hade för följt mig, och irrade hela natten kring fälten. Morgonen derpå, då min första häftiga sinnesrörelse fagt sig eller snarare domnat, återvände jag till källan, men hket var ej mera der; jag fann icke annat än vattnet, som ännu var färgadt med blod. Tre månader derefter följde jag er hit. Och nu förstån I, förmodar jag, hvarföre jag alldrig dricker vatten, samt hvarföre åsynen af denna källa i går jagade mig bort likt en vansinnig! ... Här slutade Herr de La Vaug,.. sin berättelse, ty hans bustru hade afdånad fallit i häns armar. Han hade ännu mod att med kyssar återkalla henne till lifs och sedan i sipa armar bära henne bem, ivsöfvande henne med milda och tröstande ord; men han lade henne sakta ned i en länstol i hennes kammare, fattade en pistol på kakelugnen, ställde sig midt framför henne och sköt sig för pannan.