FLJULNVI UA MUTJOUe 1960 5) AY Fen
svann på ett ögonblick ), och de sista lju-
den af våra försvagade röster upphörde små-
ningom med dagens aftynande ljus.
Hettan, tröttheten och dammet hade ut-
mattat oss. Man förstår väl att sångerna i
fria luften med deias starka och förlängda
toner endast ännu mera förtorkat våra stru-
par. De medförda flaskorna hade varit tom-
ma alltsedan middågen , en händelse som i
början gjorde oss ledsna och derefter plågade
oss grufligen; ty jag vet ingen förskräckliga-
re plåga än törst: men att törsta i öknen, då
man är nästan uppgifven af trötthet, dömd
att vandra under tyngden al en brännande
atmosfer, nästan under linien och i trettio
graders värme! O! det var då som natten,
hvilken så friskt och vällustigt genomtränger
den, hvars obetydligt öppnade mun efter be-
hag inandas eller icke inandas luften, tyck-
tes oss varm och nedtryckande, oss som slä-
pade oss framåt med brännande läppar, öp-
pen mun, blicken stelt häftad på marken,
allt efter som den trädde fram ur skuggan,
och örat lyssnande till det minsta ljud för
att ropa: vatten! vatten! liksom sjömannen
efter en lång sjöresa, ropar: land! land!
Emot midnatten började vi tugga blad,
men deras bittra saft ökade endast vår törst,
och vi föredrogo att då och då stoppa böss-
pipan i munnen för att göra törsten mindre
plågande. Vi hade väl skjutit några skott,
men ej fått svar på denna. sigoal, tvifvelsutan
emedan ingeov, för afståndet, kunnat höra
den. Vi fortforo dock att för hvar half-
timma. skjuta, i hopp att slutligen lyckas
uppväcka ett eko; men natten hade redan
framskridit långt, så att eko ännu sof!...
Några sekunder hade gått förbi, sedan vi
sednast försökt detta medel, och vi lyssnade.
orörlige och i. djup tystnad, då jag några
steg till venster om mig hörde det tysta prass-
Jandet af en källa, hvars vatten sorlade fram
öfver småstenarne. Här är vatten, här är
-vatten! ropade jag och störtade genom busk-
isnåret mot det ställe, hvarifrån Jjudet hör-
des.
De Lastelle rusade efter mig, och på ett
ögonblick voro vi vid källan, der vi med bå-
da händerna öste vatten och drucko, så att
vi kunde förlora andan, det friskaste och
klaraste vatten jag i. min lifstid smakat, . ..
Jag bör säga dig att jag annars dricker gan-
ska litet vatten.
Vi andedes nu fritt och satte oss på en
klippa, då vi sågo vår vän dHautevilliers
långsamt nalkas med bösspipan mellan tän-
derna,
Kom hit! ropade jag mot honom, kom
hit och drick! Är du döf? och hav du inte
hört mig ropa: vatten!
DHautevilliers stadnade. på något afstånd
från mig, stötte hösskolfven mot marken,
stödde båda händerna mot mynningen af pi-
Pån och hakan mot händerna , och: betrakta-
de. källan med stirrande ögon, i hvilka man
läste en djup smärta.
På fem år har icke en. droppa. vatten
kommit öfver mina lännpar. sade han.