DE TRE KÄLLORNA,
af Maximilian Raoul.
Koapen de La Vaug . - - . hade i flera
veckor varit qvarhållen i Paris al sin befatt-
ning som Guvernörsadjntavt vid Tuilerierna,
men lät en afton en kamrat öfvertaga ljenst-
göringen, och återvände till sin boning mera
sorgsen än vanligt. Det var i Juli månad,
klockan var icke mer än sex, och som han
ännu hade två timmars dager att påräkna,
beslöt han öfverraska sin fru på dess landt-
egendom. Denna tanke jemnade på en gång
hans panna; de tjocka, svarta ögonbrynen
höjdes, och ett leende gick fram under de
långa mustascherna. Han hade icke varit gift
mera än två år, och bade ännu, vid trettiofem
års ålder, denna lifliga fantasi som lå-
ter den första kärleken slå så djupa rötter.
Fru de La Vaug . . var vid denna tid
ett bland de vackraste fruntimmer i Paris,
och ansågs för den älskvärdaste och ömaste
maka i sin krets. i
Josepb, sade Hr de La Vaug .... till
sin betjent, då han inträdde på gården till
sitt bötel, ?har frun kommit tillbaka från
landet?
Heren vet ju, att frun ännu icke mår
så väl, att hon kan lemna sina rum.?
Det är sannt. Sadla genast min häst.
Jag reser till Meudon och blir der öfver nat-
ten.
Hästen framfördes efter några ögonblick.
Ar de La Vaug.. .. red genast åstad, obekym-
råd! om hans häst skulle störta, blott han
kunde komiwa fort fram, Han lemnade efter
sig en lätt men ihållande och nedslående
sorgsenhet, och såg framför sig en ung hu-
strus öppnade armar, en hustrus som han gjort
till sin madonna , så mild och ren var hon i
hans ögon, och som han älskade på knä för
att alltid ha henne öfver sig... Denna nai-
va kärlek hos männerna, annars de mest de-.
spotiska och de våldsammaste under andra bf-
vets förhållanden, är verkligen något högst
besynnerligt. Den liknar jernet som endast:
böjer sig för elden.
Då Kaptenen red förbi ett hötel på gatan
Grenelle, så2 han på gården Öfverste G
som med ryggen vänd åt gatan steg till häst,
sägande till sin betjening: Jag stannar qvar
på landet öfver natten.
Vid dessa ord drog Herr de La Vaug....
genom en ofrivillig rörelse tyglarne åt sig
och stadnade sin häst, Men efter ett ögonblicks
besinnande red han åter åstad och skyndade
att ställa sig på vukt ett stycke derifrån, på
gatan Saint-Guillaume.. Hvad som i början
endast varit en känsla af tvekan, blef snart
en misstanka, nästan en visshet, då han såg
Öfversten rida uppför Sevres-gatan; ty Herr
G .. . sg slott !åe nära Villiers-le-Bel. Kap-
tenen drog sig då till minnes några lösa ord,
som en tjenstaktig vän några dagar förut
hviskat honom i örat, några ord, hvilka han
i början förebrådde sig att ha förstått; der-
ma Ar HH Il Evas 2 ladande otaständie-