smärta, och jag ropade på långt håll till henne: Farväl! Tills vi råkas härnäst! svarade hon. Om jag ville fylla en bok, så skulle jag kunna skrifva många sidor om mina resor i Italien, Tyskland och England. Jag hade ledsamt öfver allt och återkom väl tio gånger till min far, som alldrig samtyckte till att behålla hos sig, emedan han till det minsta ville göra mig till minister för utiikes ärenderna. Detta var min olycka: under min frånvaro blef Clara gift med en ung, rik karl, och då jag slutligen hemkom efter min fars död, vågade hon icke sjelf presentera mig för sin man. Den första blicken från Clara satte 1 låga min så länge hysta kärlek, denna kärlek som var så djupt inrotad i det bjerta jag bevarat rent och oförderfvadt; ty, jag svär derpå inför Er, jag hade alldrig öppnat det för någon annan kärlek, af fruktan att sätta dess oskuld i fara. ... Och jag var öfver tjugo år! Emedlertid lyckades jag ännu en lång tid att döfva mina sinnen och bedraga min passion; men törhända hade ag endast omständigheterna att tacka för att jag kunde beher:ska mig. Jag fattade en gång tillfället, och dramats upplösning diöjde icke länge, emedan alla roller speltes väl: Ni skolen få höra. En dag då jag träffade Clara hos ett fruntimmer af mina bekanta, lät hon en liten Engelsk nyckel af poleradt stål, den samma jag nu håller i min hand, falla ned från skärpet. Jag upptog nyckeln, men i stället att äterlemna den, stoppade jig den i fickan, och jag befann mig icke förr ensam med Clara än jag bad henne at få behålla nyckeln. Hon rodnade, nedslog ögonen och upplyfte dem sedan, bry Id, mot mig : Hvad vill Ni med den? frågade hon mildt; det är nyckeln till min kiosk i ändan af parken. Hvar afton går jag ensam dit för att läsa någon bok. ,. tänka på Er, uppfriska mig med våra barndomsminnen. .,. Nå väll jag skall i morgon hos er återkalla ett af dessa minnen.... Vid dessa ord aflägsnade jag mig för att bespara henne en vägran. Följande dagen var jag vid solens nedgång i kiosken, och då natten kom var jag icke längre ensam; jag hade på nytt blifvit barn med Clara, barn genom de minnen vi tillsammans med så myeket nöje återkallade, barn genom mina oskyldiga bekännelser och förblindelser; barn, ty jag tänkte icke ens alt mina kyssar på hennes läppar kunde förvändas i gift. I hast trodde vi oss höra ljud af steg. Min Gud! utropade hon, fly, annars äro vi förlorade ....7 Jag lydde, utan att förlora ett ögonblick, om icke för att nedtaga denna olyckliga nyckel ;derpå kastade jag mig bakom några buskar vid ändan af parken, der jag en stund syran omkririno. Det var 1 Au