smärta, och jag ropade på långt håll till hen-
ne: Farväl!
Tills vi råkas härnäst! svarade hon.
Om jag ville fylla en bok, så skulle jag
kunna skrifva många sidor om mina resor i
Italien, Tyskland och England. Jag hade
ledsamt öfver allt och återkom väl tio gån-
ger till min far, som alldrig samtyckte till
att behålla hos sig, emedan han till det min-
sta ville göra mig till minister för utiikes ä-
renderna. Detta var min olycka: under min
frånvaro blef Clara gift med en ung, rik karl,
och då jag slutligen hemkom efter min fars
död, vågade hon icke sjelf presentera mig för
sin man.
Den första blicken från Clara satte 1 låga min
så länge hysta kärlek, denna kärlek som var
så djupt inrotad i det bjerta jag bevarat rent
och oförderfvadt; ty, jag svär derpå inför
Er, jag hade alldrig öppnat det för någon
annan kärlek, af fruktan att sätta dess oskuld
i fara. ... Och jag var öfver tjugo år!
Emedlertid lyckades jag ännu en lång tid
att döfva mina sinnen och bedraga min pas-
sion; men törhända hade ag endast omstän-
digheterna att tacka för att jag kunde beher:ska
mig. Jag fattade en gång tillfället, och dra-
mats upplösning diöjde icke länge, emedan
alla roller speltes väl: Ni skolen få höra.
En dag då jag träffade Clara hos ett
fruntimmer af mina bekanta, lät hon en liten
Engelsk nyckel af poleradt stål, den samma
jag nu håller i min hand, falla ned från skär-
pet. Jag upptog nyckeln, men i stället att
äterlemna den, stoppade jig den i fickan, och
jag befann mig icke förr ensam med Clara
än jag bad henne at få behålla nyckeln.
Hon rodnade, nedslog ögonen och upplyfte
dem sedan, bry Id, mot mig : Hvad vill Ni
med den? frågade hon mildt; det är nyckeln
till min kiosk i ändan af parken. Hvar af-
ton går jag ensam dit för att läsa någon
bok. ,. tänka på Er, uppfriska mig med våra
barndomsminnen. .,.
Nå väll jag skall i morgon hos er återkal-
la ett af dessa minnen....
Vid dessa ord aflägsnade jag mig för att
bespara henne en vägran.
Följande dagen var jag vid solens nedgång
i kiosken, och då natten kom var jag icke
längre ensam; jag hade på nytt blifvit barn
med Clara, barn genom de minnen vi tillsam-
mans med så myeket nöje återkallade, barn
genom mina oskyldiga bekännelser och för-
blindelser; barn, ty jag tänkte icke ens alt
mina kyssar på hennes läppar kunde förvän-
das i gift.
I hast trodde vi oss höra ljud af steg.
Min Gud! utropade hon, fly, annars äro
vi förlorade ....7 Jag lydde, utan att förlora
ett ögonblick, om icke för att nedtaga denna
olyckliga nyckel ;derpå kastade jag mig bak-
om några buskar vid ändan af parken, der
jag en stund syran omkririno. Det var 1 Au-