bakom någon enslig lagun och låta begrafva
mig i vågorna under en lätt slummer, full
med retande bilder; det vore en skön död,
eller hur? —
Förlåt mig, min Herre, derigenom erfar
jag icke, hvilken jag — kanske har att
tacka för mitt if?
Lifvet! Ni gissar rätt, ja lifvetär det Ni har
alt tacka mig för. Derpå tillade han med
låg röst: Jag ville blott åt Kapten Battis
Hå han var skyldig mig detsamma, och han
har betalt!?
Men, hvem är Ni då? ropade iäg.
Jag vill säga Er det, fortfor han ganska
sakta och tryckte min arm; jag vill säga Er
det, men var tystlåten.
Nå 2
Wilhelm Stufenhballen , f. d. Öste rikisk
spion, numera blott resande, liksom Ni.
Jag borde dock hafva gissat Get.
Ja men hvad Ni icke skulle kunnat gissa
till, äro de bevekelsegrunder, som förmått mig,
jag som är rik och af aulig börd, att nedstiga
så djupt och till den grad förnedra mig; rik
och af adlig börd, hör Ni väl! att spela en
spions roll och i en regeriogs tjenst, hvilken
jag hatar. Hör mig ännu några ögonblick ,
och ni skall få veta allt. Ni erinrar Er väl en
messa, som nattetid sjöngs i St. GCarlskyrkan
i Milano ?
TJa
Ni frågade en prest efter den persons namn,
för hvilken gudstjenster förrättades ?
Så är det.
Kommer Ni ihåg detta namn?
Elisabeth Giannerhausen.
Död i en ålder af tjugu år ilnspruck den
3 Maj 1830, klockan it på aftonen. Med
denna flieka hade jag blifvit uppfödd, och
älskade henne ända från min barndom; hon
var mitt lifj min lycka, min framtid; jag
trodde mig vara älskad, jag var det verkligen
så vidt man får tro ett fjortonårigt barns
bekännelse.
Huru gammal är Ni nu?
Tre och tjuge år, Niser att olyckan gör
gammal. Jag har sagt Er, att Elisabeth re-
ae ganska tidigt fäste sitt öde vid mitt, och
, jag trodde att detta förbund var oupp-
lösligt. Vid denna tid skickade min far mig
till Paris, för att der fullända mina stu-
dier. Jag återsåg Elisabeth alla år, då jag
tillbragte ferierna i Wien, och fordrade icke
ens, att hon skulle upprepa, hvad bon en
gång så beligt YMofvat, att älska mig allena
och alldrig blifva en annans maka 00
Hör nu hvad som hände; då jag efter slutade
studier återkommer, finner jag henne blek,
sorgsen, dyster, sådan Ni nu ser mig
sjelf. Dagen efter min hemkomst reser
hon bort med sin förmyndare, och först
tre år derefter erfar jag, att hon, se-
dan hon rest länge omkring, slagit sig ned
1 Inspruck och vore farligt sjuk. Jag tager
genast extrapost, och kommer en afton kloc-
kan tio till henne. Hvad som föreföll under
denna, den sista timman af hennes lefnad, kan
jag omöjligt beskrifvå . . . . Hon tillstod allt
för mig, namngaf den Italienska Kaptenen