bakom någon enslig lagun och låta begrafva mig i vågorna under en lätt slummer, full med retande bilder; det vore en skön död, eller hur? — Förlåt mig, min Herre, derigenom erfar jag icke, hvilken jag — kanske har att tacka för mitt if? Lifvet! Ni gissar rätt, ja lifvetär det Ni har alt tacka mig för. Derpå tillade han med låg röst: Jag ville blott åt Kapten Battis Hå han var skyldig mig detsamma, och han har betalt!? Men, hvem är Ni då? ropade iäg. Jag vill säga Er det, fortfor han ganska sakta och tryckte min arm; jag vill säga Er det, men var tystlåten. Nå 2 Wilhelm Stufenhballen , f. d. Öste rikisk spion, numera blott resande, liksom Ni. Jag borde dock hafva gissat Get. Ja men hvad Ni icke skulle kunnat gissa till, äro de bevekelsegrunder, som förmått mig, jag som är rik och af aulig börd, att nedstiga så djupt och till den grad förnedra mig; rik och af adlig börd, hör Ni väl! att spela en spions roll och i en regeriogs tjenst, hvilken jag hatar. Hör mig ännu några ögonblick , och ni skall få veta allt. Ni erinrar Er väl en messa, som nattetid sjöngs i St. GCarlskyrkan i Milano ? TJa Ni frågade en prest efter den persons namn, för hvilken gudstjenster förrättades ? Så är det. Kommer Ni ihåg detta namn? Elisabeth Giannerhausen. Död i en ålder af tjugu år ilnspruck den 3 Maj 1830, klockan it på aftonen. Med denna flieka hade jag blifvit uppfödd, och älskade henne ända från min barndom; hon var mitt lifj min lycka, min framtid; jag trodde mig vara älskad, jag var det verkligen så vidt man får tro ett fjortonårigt barns bekännelse. Huru gammal är Ni nu? Tre och tjuge år, Niser att olyckan gör gammal. Jag har sagt Er, att Elisabeth reae ganska tidigt fäste sitt öde vid mitt, och , jag trodde att detta förbund var oupplösligt. Vid denna tid skickade min far mig till Paris, för att der fullända mina studier. Jag återsåg Elisabeth alla år, då jag tillbragte ferierna i Wien, och fordrade icke ens, att hon skulle upprepa, hvad bon en gång så beligt YMofvat, att älska mig allena och alldrig blifva en annans maka 00 Hör nu hvad som hände; då jag efter slutade studier återkommer, finner jag henne blek, sorgsen, dyster, sådan Ni nu ser mig sjelf. Dagen efter min hemkomst reser hon bort med sin förmyndare, och först tre år derefter erfar jag, att hon, sedan hon rest länge omkring, slagit sig ned 1 Inspruck och vore farligt sjuk. Jag tager genast extrapost, och kommer en afton klockan tio till henne. Hvad som föreföll under denna, den sista timman af hennes lefnad, kan jag omöjligt beskrifvå . . . . Hon tillstod allt för mig, namngaf den Italienska Kaptenen