ånade densamma tillräcklig upplysving. Denna amfiteater af marmor erbjuder en anplick af outsäglig , otrolig verkan. Dess omätliga omfång är rundt omkring omgifvet med bänkar, hvilkas rader höja sig :rappvis den ena öfver den andra ända tills de icke hafva annan horisont omkriog sig än himlen och ingen annan kupol öfver sig än bimlahvalfvet I! — Inuti denna teater ha Veronesarne uppbyggt en annan af träd, den de understundom besöka, för att ibland de stora ruinerna från deras förfäders tid glömna sina bojor. Jag stod ännu försänkt i mina betraktelser, lå jag hörde en bekant röst från en af träkojorna 3; det var Kapten Battis. Jag skynpdade dit; men genast tystnade rösten , liksom ljudet af mina steg väckt farhåga. I samma ögonblick såg jag beväpnade vid andra ändan af arenan, och en mångd menvir skor störta fram på teatern, hvilka sökte fly genom de underjordiska gångarne. Jag flydde sjelf genom ett af dessa gallerier , som iyckligtvis förde mig till en utgång till gatan. Då j;g återvände till värdshuset, kom Wilhelm emot mig. Han hejdade mina steg, i det han klappade mig på axeln. Om jag finge gifva Er ett råd , sade han, så reser Ni ännu denna morgon härifrån.? — Hvarföre?? — Man har i natt sett Er på amfiteatern, och äfven mig! Jag reser tillbaka till Wien, Om Ni en månad härefter ännu finnes i Venedig , så träffar jag Er der; men framför allt, res för hvad pris som helst denna morgon härifrån och låt icke undfalla Er ett ord om ert äfventyr denna natt, Man talade rundt omkring oss om en upptackt sammansvärjning ; jag trodde den hade igt rum vid den scen då jag var närvarande, och tackade fremlingen för sitt råd. Vi gingo tillsammans till posthuset, för att låta inskrifva oss; han till Wien, hvarvid det dock förundrade mig att han beställde tvenne platser; jag till Venedig, En fierdedels timma derefter var jag redan utom Verona. Jag hade knapt varit fjorton dagar i Venedig , och tänkte hvarken på Wilhelm eller Kaptenen , hvilka jag ansåg för tvenne sammansvurne och ingenting vidare, eller på Elisabeth Giannerhausen , hvars likbegängelse flere gånger framstod för mitt sinne och uppfyllde mig med tvifvelsmål och gissningar af alla slag, då en afton, när jag farit ut på er promenad, min gondol anhölls framför kyrkan St. Giovanni Paolo af en annan gondol, i hvilken satt en blek man, insvept i en vid svart kappa. Buono passeggio, signore! sade den obekante till mig på Italienska. Det bleka ansigtet, den klangfulla basrösten tillhörde Wilhelm. Sono di parola, Signore, tillade han. — ?Ja rigtigt, svarade jag på Fransyska, hvilket språk jag talade med mera lätthei än Italienska; Ni har gjort ännu mera. — Ja, fortfor han äfven på Fransyska, jag hade icke mera att uträtta i Wien. Vill Ni inte komma öfver i min gondol? Vi skola tillsammans göra en spatserfart. Jag har gjort Er en större tjenst, ee ME Lans la an RE PR PL FR AR