Fv AVI SVARV vt, VÄSER YT ALL LI: AJ AUL VAL
mot midnatten återkommit, men rörde sig
icke, och klockan var redan två på morgonen.
Jag började beklaga, altljag lörnekat mig hai
lan, den jag så väl behöfde, och skratta åt
mig sjelf för mina orimliga gissningar, då en
ljusstråle föll in i korridoren, Nu drog jag
sakta igen min dörr och lyssnade genom sprin-
gan, Det var Wilhelm; han gick ut, sedan
han kastat en blick genom gången och un-
dersökt lokalen, innan han vågade sig ut i
mörkret; derefter hade han utsläckt sitt fjus,
men förmedelst de få strålar, som föllo från
mitt ljus ut i gången igenkände jag honom
och såg huru han sakta nedsteg utföre trap-
pan.
Jag hade icke ett ögonblick att förlora; jag
släckte äfven mitt ljus och följde efter honom
i mörkret, ledd genom huset af det sakta .då-
oet af hans steg, och öfver gården af den
stora skuggan utaf hans i en vid kappa inhölj-
da kropp, som var ännu svartare än natten.
Några steg från inkörsporten såg jag icke me-
ra skuggan framför mig och förtviflade om
att återfinna honom. Men då jag vände mig
om för att gå tillbaka till värdshuset, såg
jag min man stå med hopknäppta händer
framför en af de i nichen befintliga madon-
nor, som pryda. dörrposterna af nästan alla
osterie, taverne och albergi i Italien, En li-
ten i nichen hängande lampa kastade elt matt
sken på Wilhelms bleka ansigte och gaf ho-
nom utseende af en reslig i sorgdrägt klädd
vålnad. Denna föreställning kom mig att
rysa, och jag återvann icke. förr min kall-
blodighet, än jag åter begyuonte följa efter den
obekante och denne för sista gången korsat
sig samt trädde ut på den mörka gatan.
Hvilka gator och gränder vi passerade, kan
jag omöjligt uppgifva, ty jag följde honom
nästan machinmässigt och liksom dragen af
en moralisk kraft, som utströmmade från Wil-
helm öfver mig. Jag befann mig sjelf i ett
sådant tillstånd af halfsömn och domning, att
jag icke rätt visste, om det icke var en fan-
tasibild, och den stora skuggan framför mig
en mystisk skepnad. Slutligen återhemtade
jag mig dock fullkomligt och blef åter mäg-
tig af mitt förstånd, då. jag, efter de talrika
målningar jag sett deraf, igenkände den Ro-
merska amfiteatern, ett af de märkvärdigaste
och bäst bibehållna minnesmärken, Italien äger.
Min vägvisare trängde in här och försvann
i en af de under jorden befintliga smygvrår,
om hvilka man kunde säga, att de äro in-
gräfde af insekter i byggnadens grundval.
Då jagnärmat mig densamma, märkte jag, att små
dörrar blifvit anbragte framför desamma för att
af dem bereda tillllyktsorter för defattiga. Jag
följde således utan svårighet min förare under
dessa hvalf. Dörrarne till de små kamrar vi
passerade, voro allesamman endast tillslutne
med en hbasp, liksom väntade man någon.
Ljus fanns icke, så att jag derföre icke kun-
de se några innevånare.
Inkommen på arenan genom cn af de un-
derjordiska gallerierna, från hvilka gladiato-
rerne fordom framträdde på banan, försvun-
no på några sekunder mina olycksdigra anin-