I AA LON Do 5 oo. (af Leitch Ritchie) Köiockan var sex, när vagnen lemnade posthuset; vi hade änpu en timmas dag att påräkna, och denna tid var tillräcklig att göra mig bekant med mina resekamraters ansigten och låta ,mig läsa åtminstone något ur deras anletsdrag. Denna tanke ägde behag för mig; ty jag tillstår att .det alltid varit mig emot att sofva i samma rum, samma säng eller på samma hufvudkudde med någon, hvars ansigte varit mig främmande. — En person i vagnen ådrog sig nu min största uppmärksamhet.: Dess drag, fysionomi, hållning och maner tycktes framställa en gåta, icke så lätt att lösa, och retade i hög grad min nyfikenhet. Det var en ung man, omkring tjugofem eller 2arettio år, med blek hy, ,utomordentligt .ka-. rakteristiska drag, bred, hög panna och en. blick, hvilken man ej skulle .kunnat uthär-. da, om ej.bans ögon antingen varit ou pphörligt ;häftade vid jorden eller rastlöst irrat omkring :från ett föremål till ett annat. :Upplyst af den nedgående solens röda skimmer, försvånn detta bleka ansigte småningom för mina ögon med dagens aftagande, Iksom en vålnad vid morgonens inbrytande. Men minnet deraf stod lifligt för mitt sinne. Hvilken var denne mans hemlighet, hurudan uppdösningen på denna gåta? Jag förmådde icke -gissa dertill, men jag var öfvertygad, att detta icke var en vanlig hemlighet, och att lösningen af denna gåta icke tillhörde det alldagliga. :För öfrigt hade jag anmärkt att den främmande lyssnade och gaf akt på allt, men talade föga och på alla frågor endast lemnade enstafviga svar; äfven trodde jag mig ha märkt; att han icke var Fransman. ; Denne man hade till den gvad sysselsatt min fantasi, att det redan blifvit mörkt, innan jag tänkte på att rigta mina undersökningar på en ung, behagfull Fransyska, som fått plats bredvid mig. Det gjorde mig ledsen, ty hon tycktes vara rätt vacker, och jag hade hellre under natten sysselsatt mina tankar med henne, än uttömt mig i mer eller mindre underhga och löjliga gissningar öfver den obkante,; men han hade en gång väckt hela min uppmärksamhet, och -jag .förlorade honom icke ett ögonblick ur sigte. Vi hade redan anvländt till Dijon, och jag hade ännu icke hört mera än tre eller fyra enstafviga ord af honom; de voro likväl tillräckliga att göra mig bekant med hans röst. När man en gång hört denna, så kunde man vara säker, att den aldrig skulle försvinna ur minnet ; den var klangfull, fyllig, tydlig, ehuru han talade ganska lågt; i densamma fanns icke något affekteradt eller tvunget, men han tycktes djupt försänkt i en sorglig tanka. Han steg först ur vagnen , och gående fram till värdshuset , frågade han :värdinnan: Säg mig, min fru, finnes Kapten Batti i Dijon? i Namnet är mig alldeles obekant. Skulle den herrn bo här i staden? i