afiidne Mamsell Elisabeth Giannerhausen , som var faderoch moderlös och derjemte ganska rik, har testamenterat honom hela ;sin förmögenhet och förordnat att denna nattliga messa skulle förrättas tre år å rad. Är han. blott detta fruntimmers legatarins? Icke vidare, så mycket jag vet. Icke heller slägtinge? Han såg åter i sin agende?: nej, blott universalarfvinge. . . . men det är nog. Fremlingen hade afbrutit sin bön och fästat sina svarta gnistrande ögon på oss. Ett ögonblick derefter började presterne sitt tåg omkrirg katafalken, derpå Wilhelm ensam, mumilande de sista verserna; härpå förlorade sig rösterna, likt en döendes; de som förrättat messan aflägsnade sig, tjenarne utsläckte ljusen och åhörarne åtskiljdes 3; jag stadnade var ännu en stund, gömd bakom en pelare, och lyssnade på huru ljudet afstegen småningom utdog; slutligen gjorde klockaren sin rund, och jag gick. Efter en lång sömnlös natt , som jag tillbragt med att upptänka händelser och begrunda hvad jag vore pligtig göra i dessa omständigheter, steg jag upp, utmattad och utan att ha beslutit mig för något. Jag såg Wilhelm som vanligt, dyster, frånstötande och sluten inom sig. Jag tillbragte flera dagar och nätter lika sorgligt och piågsamt ; jag saknade kraft att fatta ett beslut, ja till och med dristighet alt göra mannen en fråga. Och hvad skulle jag cckså sagt bonom? Och hvad , skulle jag sedan ha gjort? Tilläfventyrs fanns icke något utomardentligt i hela saken, och understundom fana jag min oro. och nyfikenhet högst löjlig. Den fjerde dagen fortsatte jag resan med Kapten Batti och Wilhelm. Jag hade vän;tat på denne sednare, och han, såsom det tycktes, på Kaptenen, eller. ock Kaptenen på honom. Hvilken var den sökte? Hvilken den, som söktes? Hvilken af dem var den onde .dämon , den skugga, som var dömd att följa :den andres steg? Att utreda eller ens gissa härtill, var mig omöjligt, ty den ene var nästan lika så sluten, allvarsam , om också icke Jika så dyster som den andre, och begge voro i en ålder, då man sällan är så försigtig , att .man icke åtminstone yppar sig med ett ord. Då jag likväl olyckligtvis. hade nog tid att studera dem under deras slöja, så trodde jag .mig märka, att i Kaptenens själ rådde en obestämd, förutfattad förställning, och i Wil.helms en fast afsigt samt ett bestämdt fattadt och fullföljdt beslut. Båda hade beställt sina platser till Verona, och jag hade följt deras exempel, ehuru min resa gick till Venedig, Då vi frampå natten foro in. i Verona, sökte jag visst för hundrade gången inleda ett samtak Är Verona en stor stad? — Jag har alldrig förr varit der, svarade Kaptenen, -— Men Ni, min Herre ? och vände mig till Wilhelm — Icke jag helder. — Ni reser således väl längre? frågade jag Wilhelm, utan att. akta derpå, att jag på . . . . a I