Det är mig obekant.
Ni skulle således träffa honom här, mi
herre2?
Nej.
Nå då skulle Ni väl vänta honom här ?
Jog väntar ingenting, väntar ingen.
Ni vet väl åtminstone hvar han skal
finnas?
I Fravkrike, Tyskland eller Italien.?
Det är mycket obestämdt sagdt.
Det är sant.
Men, för att vara säker på att Ni inte far
förbi honom utan att igenkänna honom, så
måste han äga ett ovanligt utseende, som N
af beskrifning känner fullkomligt.
Jag har aldrig sett honom.
Nå tillåt mig då ; .min Herre, att säga
Er. . . 7
Huru länge uppehåller man sig här, min
fru?
Endast så länge, som fordras för att spi-
sa.
-Godt.
?Vill Ni inte äta på värdshuset, min Her-
re?
:?Jag är icke -huvgrig och bar icke tid.
Med dessa ord gick han och försvann vid slu-
tet af gatan.
Just som vi stego upp från bordet, kom
han tillbaka, lät gifva sig en tallrik soppa
och en portion kött, som han dock måste
lemna västan orörd , emedan postvagnen ge-
nast skulle fara. Vi hade redan intagit våra
platser, då han kom till vagnen , steg in och
tyst satte sig på sitt gamla ställe. En ny
reskamrat hade tillkommit, som fått sin plats
midt emot vår man. Då jag hjelpte till att
flytta denoe resandes saker in i vagnen hade
jag i dess ;hatt läst namnet: Kapten Balti
Det var en man af högst trettio år, af vac-
ker växt och angenämt yttre. Hans uppfö-
rande var belefvadt, och hans militäriska
uppsyn tycktes icke vara utan verkan på vår
qvinliga reskamrat; också försummade Kap-
tenen icke något å sin sida för att fullfölja
denna eröfring. ;
:Det är just den person Ni söker, hviska-
de jag hans besynnerliga vän i örat. I stäl-
let för ssar nickade han med hufvudet. Det
var tydligt , att jag icke sade honom något
nytt. Det -oaktadt kunde jag icke förklara
hvad jag såg. Wilhelm — jag erfor efteråt
hans namn — ställde icke en enda fråga till
Kaptenen, icke en gång den, om han ämnade
resa långt, en fråga, som är mycket vanlig
mellan obekanta: Han satt lugn på sin bänk,
som det tycktes slumrande, men med balf-
öppna ögon. Jag tillstår, att gåtan började
väcka fasa hos mig. i
Det unga fräntimret lemnade oss i Dole,
och vi tre fortsatle .resan. Herrarne skulle,
liksom jag , resa till Italien öfver Simplon.
Kaptenen, som förmodligen var bedröfvad öf-
ver den, nyss lidna förlusten, blef lika dyster
och tyst som hans kamrat, så att jag, i brist
på annat, nödgades sysselsätta mig med giss-
ningar öfver de förhållanden , som! kunde ä-
oa rum dem emellan. Jag föll flere gånger