Det är mig obekant. Ni skulle således träffa honom här, mi herre2? Nej. Nå då skulle Ni väl vänta honom här ? Jog väntar ingenting, väntar ingen. Ni vet väl åtminstone hvar han skal finnas? I Fravkrike, Tyskland eller Italien.? Det är mycket obestämdt sagdt. Det är sant. Men, för att vara säker på att Ni inte far förbi honom utan att igenkänna honom, så måste han äga ett ovanligt utseende, som N af beskrifning känner fullkomligt. Jag har aldrig sett honom. Nå tillåt mig då ; .min Herre, att säga Er. . . 7 Huru länge uppehåller man sig här, min fru? Endast så länge, som fordras för att spisa. -Godt. ?Vill Ni inte äta på värdshuset, min Herre? :?Jag är icke -huvgrig och bar icke tid. Med dessa ord gick han och försvann vid slutet af gatan. Just som vi stego upp från bordet, kom han tillbaka, lät gifva sig en tallrik soppa och en portion kött, som han dock måste lemna västan orörd , emedan postvagnen genast skulle fara. Vi hade redan intagit våra platser, då han kom till vagnen , steg in och tyst satte sig på sitt gamla ställe. En ny reskamrat hade tillkommit, som fått sin plats midt emot vår man. Då jag hjelpte till att flytta denoe resandes saker in i vagnen hade jag i dess ;hatt läst namnet: Kapten Balti Det var en man af högst trettio år, af vacker växt och angenämt yttre. Hans uppförande var belefvadt, och hans militäriska uppsyn tycktes icke vara utan verkan på vår qvinliga reskamrat; också försummade Kaptenen icke något å sin sida för att fullfölja denna eröfring. ; :Det är just den person Ni söker, hviskade jag hans besynnerliga vän i örat. I stället för ssar nickade han med hufvudet. Det var tydligt , att jag icke sade honom något nytt. Det -oaktadt kunde jag icke förklara hvad jag såg. Wilhelm — jag erfor efteråt hans namn — ställde icke en enda fråga till Kaptenen, icke en gång den, om han ämnade resa långt, en fråga, som är mycket vanlig mellan obekanta: Han satt lugn på sin bänk, som det tycktes slumrande, men med balföppna ögon. Jag tillstår, att gåtan började väcka fasa hos mig. i Det unga fräntimret lemnade oss i Dole, och vi tre fortsatle .resan. Herrarne skulle, liksom jag , resa till Italien öfver Simplon. Kaptenen, som förmodligen var bedröfvad öfver den, nyss lidna förlusten, blef lika dyster och tyst som hans kamrat, så att jag, i brist på annat, nödgades sysselsätta mig med gissningar öfver de förhållanden , som! kunde äoa rum dem emellan. Jag föll flere gånger