I AA LON Do 5 oo.
(af Leitch Ritchie)
Köiockan var sex, när vagnen lemnade post-
huset; vi hade änpu en timmas dag att på-
räkna, och denna tid var tillräcklig att göra
mig bekant med mina resekamraters ansigten
och låta ,mig läsa åtminstone något ur deras
anletsdrag. Denna tanke ägde behag för mig;
ty jag tillstår att .det alltid varit mig emot
att sofva i samma rum, samma säng eller på
samma hufvudkudde med någon, hvars ansig-
te varit mig främmande. — En person i vag-
nen ådrog sig nu min största uppmärksamhet.:
Dess drag, fysionomi, hållning och maner
tycktes framställa en gåta, icke så lätt att lö-
sa, och retade i hög grad min nyfikenhet.
Det var en ung man, omkring tjugofem eller
2arettio år, med blek hy, ,utomordentligt .ka-.
rakteristiska drag, bred, hög panna och en.
blick, hvilken man ej skulle .kunnat uthär-.
da, om ej.bans ögon antingen varit ou pphör-
ligt ;häftade vid jorden eller rastlöst irrat
omkring :från ett föremål till ett annat. :Upp-
lyst af den nedgående solens röda skimmer,
försvånn detta bleka ansigte småningom för
mina ögon med dagens aftagande, Iksom en
vålnad vid morgonens inbrytande. Men
minnet deraf stod lifligt för mitt sinne. Hvil-
ken var denne mans hemlighet, hurudan upp-
dösningen på denna gåta? Jag förmådde icke
-gissa dertill, men jag var öfvertygad, att det-
ta icke var en vanlig hemlighet, och att lös-
ningen af denna gåta icke tillhörde det all-
dagliga. :För öfrigt hade jag anmärkt att den
främmande lyssnade och gaf akt på allt, men
talade föga och på alla frågor endast lemna-
de enstafviga svar; äfven trodde jag mig ha
märkt; att han icke var Fransman. ;
Denne man hade till den gvad sysselsatt
min fantasi, att det redan blifvit mörkt, in-
nan jag tänkte på att rigta mina undersök-
ningar på en ung, behagfull Fransyska, som
fått plats bredvid mig. Det gjorde mig led-
sen, ty hon tycktes vara rätt vacker, och
jag hade hellre under natten sysselsatt mina
tankar med henne, än uttömt mig i mer el-
ler mindre underhga och löjliga gissningar
öfver den obkante,; men han hade en gång
väckt hela min uppmärksamhet, och -jag .för-
lorade honom icke ett ögonblick ur sigte.
Vi hade redan anvländt till Dijon, och jag
hade ännu icke hört mera än tre eller fyra
enstafviga ord af honom; de voro likväl till-
räckliga att göra mig bekant med hans röst.
När man en gång hört denna, så kunde man
vara säker, att den aldrig skulle försvinna
ur minnet ; den var klangfull, fyllig, tydlig,
ehuru han talade ganska lågt; i densamma
fanns icke något affekteradt eller tvunget,
men han tycktes djupt försänkt i en sorglig
tanka. Han steg först ur vagnen , och gåen-
de fram till värdshuset , frågade han :värdin-
nan: Säg mig, min fru, finnes Kapten Batti
i Dijon? i
Namnet är mig alldeles obekant. Skulle
den herrn bo här i staden? i