CUT KAN 9 ULVytE I VIT CAR TULL Svul Uu HEAT på ett hårstrå. Blixt och dunder på en sekund Våra soldater kröpo ihop, och sökte skyla sig under små utskjutande klippor, för att undkomma stenmassan, som en och annan gång hämmades af buskar och stenar, men derpå så mycket våldsammare banade sig väg nedåt. Geveralen hade sagt, att den som trotsar döden, betryggar sitt lif, men att den som fruktar den är säker om sin undergång. Detta besannas ofta på slagtfältet. Bredvid mig klättrade en ung man, hvilken syntes mera skapad för balnöjen än krutrök. Han hade nyss kommit till Ancona med rekommendationsbref , och fick genast som sergeant inträ— de i tjenstgöring. Denna yngling gret som ett barn, och kunde ej röra en lem. Just denne träffades af den nedrasande stener, nedkastades och krossades, mot en annan klippa. Omkring tjugo man fingo på detta sätt sin banez; ändtligen ramlade stenmassan ned i Truto, hvars vatten härvid fräste högt upp: Nu hörde man ej något buller, undantagandes från dem, som fått er arm eller ett ben krossadt. Vi lyssnade uppmärksamt i fruktan att ännu ett stenblock kunde nedvräkas och tillintetgöra oss alla, men nattens tystnad afbröts ej mera. Då fördubblade vi mod och krafter för att klättra ända upp, och ankommo just i dagningen till den öfversta platåen. Denna platå låg omkring 600 steg från staden och var icke besatt. Vi erforo sednare att en post stått der, hvilken, då han på afstånd hörde ett misstänkt buller, förorsakadt af vårt uppklättrande, nedvräkt stenblocket, och ilat till Ascoli för att göra allarm. Vi togo slätten i besittning , formerade fyrkant och väntade nu, med ett af den öfverståndna faran stålsatt mod, på hvad komma skulle. Efter en stuud framryckte Italienarne efter gammal vana under höga rop: Vi stodo stilla och fulle af mod, tonen öfvertygade att det gållde våra lif, och att vid mirsta fel i försvaret, vi skulle vara förlo-rade. — Striden öppnades med skott, men fortsattes sedan med sabeln och bajonetten. — Italienarne voro dubbelt så många till antalet, och medförde några kanoner, hvilka rubbade vår fyrkant, och dem vi ej på samma sätt kunde besvara. Man måste tillstå att de slogos med en bårdnackenbet och. ett mod, som jag ej tilltrott dem; slutligen lyckades det dem att tränga oss tillbaka till branten, hvarifrån viej voro, längre borta än tjugo steg. Vi förtviflade om segern, och sågo oss . redan på förhand nedstörtade af de allt mer påträngande Italienarne. Jag var utom mig. Alt dö öfvervunnen, att dö utan att ha uträttat något för mitt fädernesland — denna tanke bragte mig i raseri. Jag ropade till mina kamrater att hålla stånd, och. samlade mina sista krafter; med värjan 1 banden störtade jag mot fiendernes främsta leder. Kapten! ro-pade mina trogna soldater, vik tillbaka; Ni möter en säker död! och i samma ögonblick mottog min sergeant ett sabelhugg, som var DH) mig ämnvadt, och sönk blödande tull jorden. Nu såg jag en Italiensk avförare tränga fram . . a ev 1. 1 2