Fragment ur en Fransk Officers efterlemnade
papper.
Jag låg år 1799 flera månader i garnison i
Ancona. Den Italienska insurrektionen, hvil-
ken i konungariket Neapel och de Romerska
staterna blifvit så allvarsam och hotande, att
den fördrifvit de af Direktorium ditskickade
Franska trupper nästan ur alla fasta platser,
hade ännu icke hunnit få fast fot på Anconas
.område. Vår tjenstgöring i denna stad var ej
oangenäm, och med undantag af några revyer,
vaktgöringar och arresteringar, kunde vi egna
hela dagen åt promenader, sjöfärder eller kär-
leksäfventyr med de vackra Italienskorna.
Med ett ord, vi voro rätt lyckliga, och skulle
ha varit det ännu mera, om vi ej fått så
sorgliga underrättelser frän våra kamrater. i
TCalabrien, Abruzzerne och Kyrkostaten. Vi
visste att insurgenterne, till ett antal af 40,000
mand, genomströfvade Sicilien och Calabrien,
samt plundrade och uppbrände alla städer.
Crotona, Cosenza, Mura och Alta-Mura för-
stördes af mordbriännarne. Banditer och Laz-
garoni stodo i spetsen för denna insurgenthär.
Man nämnde bland dem Neapolitanarn Puau-
sanera, hvilken hade 14 mord på sitt sam-
vete, förre Sbirr-Chefen Seciarpa, som blifvit
afsatt för 20 gröfre biott, och framför alla
andra den beryktade Fra Diavolo, hvilken
förut hade varit galerslaf och i spetsen för
5oo kamrater rymt från galererna i Messina
och Palermo, samt derpå som befälhafvare
omfattat insurgenternas sak,
Jag gjorde i Ancona bekantskap med ett
ungt vackert fruntimmer, vid vamn Marietta,
och fann mig ganska lycklig i hennes säll-
skap. fon hade en elegant våning, en dyr-
bar toilett, egde mer än hon behöfde och för-
säkrade mig väl hundra gånger, att jag vore
den enda karl, som hon skänkt sin kärlek.
Jag frågade henne ofta, hvarifrån hon
fått medel till denna prakt i sitt hus, till
alla dessa kostbara tapeter och målningar,
dessa höga speglar och andra dyrbarheter,
men hon undvek alltid mina frågor på ett
behändigt sätt, och jag brydde mig ej vidare
derom.
En afton — jag skulle klockan tio på vakt
vid Porta di Francia — gick jag en stund
förut till Marietta, men med den fasta före-
sats alt icke dröja länge qvar hos henne.
Hon satt ensam till bords, och bad mig taga
plats bredvid sig, :Soupern räckte länge, och
vi drocko några glas förträffligt Italienskt vin;
vi skämtade och lekte, och vid de ljofva or-
den: mia animal! bellanima, idol mio, glöm-
de jag den tionde timman och min vakt. I
hast hörde vi ett buller utanför dörren. En
nyckel sattes i låset.
Tyst! — för Guds skuld var tyst! hvi-
skade Marietta, balfhögt. Vi lyssnade båda,
hon darrande af fruktan, jag likgiltig. Karl-
steg hördes verkligen i trappan. Det kunde
bvarken vara någon tjuf eller någon obekant,
ty han gick direkte till dörren och gnolade
med Neapolitansk accent en visa. Vi aro för-
TT 3 sa BT a a a