Fragment ur en Fransk Officers efterlemnade papper. Jag låg år 1799 flera månader i garnison i Ancona. Den Italienska insurrektionen, hvilken i konungariket Neapel och de Romerska staterna blifvit så allvarsam och hotande, att den fördrifvit de af Direktorium ditskickade Franska trupper nästan ur alla fasta platser, hade ännu icke hunnit få fast fot på Anconas .område. Vår tjenstgöring i denna stad var ej oangenäm, och med undantag af några revyer, vaktgöringar och arresteringar, kunde vi egna hela dagen åt promenader, sjöfärder eller kärleksäfventyr med de vackra Italienskorna. Med ett ord, vi voro rätt lyckliga, och skulle ha varit det ännu mera, om vi ej fått så sorgliga underrättelser frän våra kamrater. i TCalabrien, Abruzzerne och Kyrkostaten. Vi visste att insurgenterne, till ett antal af 40,000 mand, genomströfvade Sicilien och Calabrien, samt plundrade och uppbrände alla städer. Crotona, Cosenza, Mura och Alta-Mura förstördes af mordbriännarne. Banditer och Lazgaroni stodo i spetsen för denna insurgenthär. Man nämnde bland dem Neapolitanarn Puausanera, hvilken hade 14 mord på sitt samvete, förre Sbirr-Chefen Seciarpa, som blifvit afsatt för 20 gröfre biott, och framför alla andra den beryktade Fra Diavolo, hvilken förut hade varit galerslaf och i spetsen för 5oo kamrater rymt från galererna i Messina och Palermo, samt derpå som befälhafvare omfattat insurgenternas sak, Jag gjorde i Ancona bekantskap med ett ungt vackert fruntimmer, vid vamn Marietta, och fann mig ganska lycklig i hennes sällskap. fon hade en elegant våning, en dyrbar toilett, egde mer än hon behöfde och försäkrade mig väl hundra gånger, att jag vore den enda karl, som hon skänkt sin kärlek. Jag frågade henne ofta, hvarifrån hon fått medel till denna prakt i sitt hus, till alla dessa kostbara tapeter och målningar, dessa höga speglar och andra dyrbarheter, men hon undvek alltid mina frågor på ett behändigt sätt, och jag brydde mig ej vidare derom. En afton — jag skulle klockan tio på vakt vid Porta di Francia — gick jag en stund förut till Marietta, men med den fasta föresats alt icke dröja länge qvar hos henne. Hon satt ensam till bords, och bad mig taga plats bredvid sig, :Soupern räckte länge, och vi drocko några glas förträffligt Italienskt vin; vi skämtade och lekte, och vid de ljofva orden: mia animal! bellanima, idol mio, glömde jag den tionde timman och min vakt. I hast hörde vi ett buller utanför dörren. En nyckel sattes i låset. Tyst! — för Guds skuld var tyst! hviskade Marietta, balfhögt. Vi lyssnade båda, hon darrande af fruktan, jag likgiltig. Karlsteg hördes verkligen i trappan. Det kunde bvarken vara någon tjuf eller någon obekant, ty han gick direkte till dörren och gnolade med Neapolitansk accent en visa. Vi aro förTT 3 sa BT a a a