gatan Pergola höljd i dimma, och Richard var af samma växt som jag, derföre bade Fra Diavolo tagit miste om personen. Så snart jag var i stånd att fatta en redig tanke, störtade jag efter mördaren, ty i första ögonblicket stod jag utan rörelse liksom tväffad af åskan; men han hade vunnit ett betydande försprång; redan vid slutet af gatan var han försvunnen ur sigte, och i nattens hemska tystnad hördes icke annat ljud än min olycklige väns rosslande, som sönderslet mitt hjerta. Jag vände genast tillbaka till honom, och ropade på hjelp. Man skyndade fram med en lanterna, och jag såg nu, tyvärr, att Richards död var säker; mordvapnet hade trängt djupt in i hjertat, blodet frusade ut i strömmar, och han vältrade sig omkring i dödskampen. Jag ropade honom väl tjugo gånger med de ömmaste namn, jag kysste hans händer; fuktade dem med mina tårar, och bad honom förlåta mig allt; nen han kunde endast matt trycka min hand, och orden: lef väl och hämna mig! — voro hans sista. i Olycklige vän! Jag har djupt sörjt och hegråtit din förlust. — Hvilket olyckligt öde hvilar öfver mig! Jag älskade en qvinna, och min kärlek kostade henne lifvet; jag ägde en vän, för hvilken jag skulle gifvit mitt lif, ja äfven min militäriska ära; och en dolk som var mig ämnad, träffade hans bröst. — Det är för mycket. — Jag har mycket att bämnas. Korrt derefter stupade min Kapten i en strid mot Ryssarne. Jag blef hans efterträdare, och fick min andra epaulette, för hvilken jag dock mest hade att tacka min vän, ty tanken på hans öde och begäret att hämnas gåfvo mig mod och vild djerfhet att ut.närka mig framför andra i striden. Med öfverlefvorna af mitt regemente stötte jag till General Monnier, hvilken då var stadd i belägring af Ascoli, och afgaf min rapport. Han beklagade min tappre Kaptens död, och berömde mitt mod. Jag förtjenar icke detta beröm , svarade jag, ty hämnden ledde mig; en min vän lönnmördades i mina armar i Ancona; jag stridde af förtviflan, jag sökte döden och lifvet var min afsky. Ni söker döden? återtog han, det är just rätta medlet att lefva länge. Det har jag sjelf väl tjugo gånger sett; jag talar af erfarenhet. Äfven jag var en gång ung, hade mina sorger ock sökte döden, och nu ser Ni att jag ännu är vid if. Farväl Kapteu,! morgon bittida klockan. tre storma vi, och jag lofvar Er, att vi före solens nedgång ha fördrifvit fienden ur Ascoli. Adjö!? Ascoli ligger på en höjd, vid hvars fot floden Truto flyter. Följande morgonen gingo vi på en i hast hopfogad brygga ötver floden, och klättrade tyste uppföre den branta klippa, på hvilken staden är bygd. Det fanns val en spiralformig väg, som ej var så brant, men den var besatt med förposter,. och vi tordes ej välja den, för att ej förorsaka allarm hos garnisonen , hvilken i denna bändelse gjort utfall och kiossat oss med nedvräkta FI a I a FO a 1 FRE I Ad a