mig och lyckades slutligen skingra min sorg, En. afton var Marietta vårt samtalsämne. Natten hade öfverraskat oss utan att vi märkt det, och alla gator voro mörka och tomma. Våra steg gåfvo genljud mot gatstenarne, och en stark hafsvind förde ljudet af våra ord bakom oss. Jag har alltid tyckt om nattliga promenader på öde gator, antingen jag varit ensam eller haft någon vän med mig. Vi genomströfvade flera qvarter af staden och anropades ofta af våra vaktposter med Qui vive! Vi talade om våra kärleksäfventyr, om våra student-år, om våra fäder, hvilka håda två blödde på schavotten året g3, om vår resa till armgen och våra förhoppningar om skyndsam befordran. Men småningom felade oss samtalsämnen, och vi gingo tyste arm i arm, framåt en gata. Jag tyckte att någon följde oss; derföre såg jag mig ofta tillbaka, och än påskyndade än fördröjde mina steg; stegen. bakom oss rättade sig efter våra, men. den person som förföljde oss nalkades oss. aldrig. En ovilkorlig ångest öfverföll mig, och jag grep efter värjan. Klockan. slog ett. Det är midnatt, sade Richard, hvilken emot sin vana äfvenledes fallit i djupa tankar. Himmelen är mörk, det börjar regna; låtom oss. gå hem. Gerna; men säg mig, min vän, hör du icke steg bakom 0ss? Jo, jag har hört dem länge, men hvad gör det? — Tilläfventyvrs någon förälskad tok, som. suckande vandrar omkring i natten. Gifve Gud så vore! svarade jag halfhögt. Vi gingo nu fortare, och talade om Marietta. Jag yttrade till min vän, att jag icke önskade något högre, än att få hämnas henne. Jag beskref för honom den rysliga scenen då jag sammanträffade med Fra Diavolo, men tystnade straxt för att se mig tillbaka, om vi ännu förföljdes, och härvid erfor jag en obeskriflig ångest, hvars orsak jag ej kunde förklara. Då jag föröfrigt märkte att vår förföljare ännu var efter oss, så gjorde jag min vän. uppmärksam härpå. Hvad du är barnslig! svarade hän; är du rädd för en älskogsnarr? Rädd? Nej, vist icke! men jag vet icke — — i detsamma såg jag mig om, och under det mina händer sjönko ner, ropade jag, lik en menniska sow blifvit fri från en tung börda, i det jag djupt drog efter andan: Nu ser jag bonom icke mera. Du är ju i dag angripen af en ångest, som jag aldrig förr märkt hos dig. sade Richard. Säg hvad du vill, återtog jag, men det bar ej gitt naturligt tilll I två timmar har denpa menniska förföljt oss som en skugga, eller en ond ande, eller som det onda samvetet. Vi ha gått igenom väl tjugu qvarter, och likväl hänger han oss ständigt på håalarne. Du må säga hvad du vill; menniskan har aningar. Far Jag icke berättat dig min dröm natten före det rysliga uppträdet med Fria Diavolo? Fra Diavolo! ropade en groflemmad karl som nu nästan andtruten rusade fram mot oss från ett hörn, och var insvept i en brun man