mig och lyckades slutligen skingra min sorg,
En. afton var Marietta vårt samtalsämne.
Natten hade öfverraskat oss utan att vi märkt
det, och alla gator voro mörka och tomma.
Våra steg gåfvo genljud mot gatstenarne, och
en stark hafsvind förde ljudet af våra ord
bakom oss. Jag har alltid tyckt om nattliga
promenader på öde gator, antingen jag varit
ensam eller haft någon vän med mig. Vi
genomströfvade flera qvarter af staden och
anropades ofta af våra vaktposter med Qui
vive! Vi talade om våra kärleksäfventyr,
om våra student-år, om våra fäder, hvilka
håda två blödde på schavotten året g3, om
vår resa till armgen och våra förhoppningar
om skyndsam befordran. Men småningom
felade oss samtalsämnen, och vi gingo tyste
arm i arm, framåt en gata. Jag tyckte att
någon följde oss; derföre såg jag mig ofta
tillbaka, och än påskyndade än fördröjde mi-
na steg; stegen. bakom oss rättade sig efter
våra, men. den person som förföljde oss nal-
kades oss. aldrig. En ovilkorlig ångest öfver-
föll mig, och jag grep efter värjan.
Klockan. slog ett. Det är midnatt, sade
Richard, hvilken emot sin vana äfvenledes
fallit i djupa tankar. Himmelen är mörk,
det börjar regna; låtom oss. gå hem.
Gerna; men säg mig, min vän, hör du icke
steg bakom 0ss?
Jo, jag har hört dem länge, men hvad
gör det? — Tilläfventyvrs någon förälskad tok,
som. suckande vandrar omkring i natten.
Gifve Gud så vore! svarade jag halfhögt.
Vi gingo nu fortare, och talade om Marietta.
Jag yttrade till min vän, att jag icke önska-
de något högre, än att få hämnas henne.
Jag beskref för honom den rysliga scenen då
jag sammanträffade med Fra Diavolo, men
tystnade straxt för att se mig tillbaka, om vi
ännu förföljdes, och härvid erfor jag en o-
beskriflig ångest, hvars orsak jag ej kunde
förklara. - Då jag föröfrigt märkte att vår
förföljare ännu var efter oss, så gjorde jag
min vän. uppmärksam härpå.
Hvad du är barnslig! svarade hän; är
du rädd för en älskogsnarr?
Rädd? Nej, vist icke! men jag vet icke — —
i detsamma såg jag mig om, och under det
mina händer sjönko ner, ropade jag, lik en
menniska sow blifvit fri från en tung börda,
i det jag djupt drog efter andan: Nu ser
jag bonom icke mera.
Du är ju i dag angripen af en ångest,
som jag aldrig förr märkt hos dig. sade
Richard.
Säg hvad du vill, återtog jag, men det
bar ej gitt naturligt tilll I två timmar har
denpa menniska förföljt oss som en skugga,
eller en ond ande, eller som det onda samve-
tet. Vi ha gått igenom väl tjugu qvarter,
och likväl hänger han oss ständigt på håalarne.
Du må säga hvad du vill; menniskan har a-
ningar. Far Jag icke berättat dig min dröm
natten före det rysliga uppträdet med Fria
Diavolo?
Fra Diavolo! ropade en groflemmad karl
som nu nästan andtruten rusade fram mot oss
från ett hörn, och var insvept i en brun man-