gaste och mest bevisande i Förf. såkallade bevis? År icke det den rent subjectiva, eller Förf:s fullkomliga vantro på Homöopathiska imedels verksamhet? Så synes mig; ty i detta skälet ligger åtminstone något verkligt, om just icke stödt på erfarenhet, och ett nekande af exa för djupa insigter så allmänt värderad person, bör alltid äga bland allmänheten en viss vigt. lHivad åter vederläggandet af detta beträffar, så får jag endast upprepa vår stora Mästares uppmaning till alla vederparter; Gör det efter, men noggrannt efter mina föreskrifter. Detta är den enda och riktiga utvägen: ty såsom Homöopathien är en Empirisk Vetenskap, så är också erfarenheten dess enda och laga domstol, och endast genom, med omsorg och rena försök samlad, erfarenhet kan man dömma, om den är sann eller ej, men ej derigenom, att den, på förhand pröfvad, dömmes till absurditet. Detta sednare hafva oräkneliga personer redan förut gjort, och krystat många lärda hjernor, utan att ändå hafva bjelpt sanningen en enda decilliondels tum fram eller tillbaka. Föröfrigt finnas många vetenskapliga grunder för Homöopathien, men dessa må sparas till dess andra grunder, än subjektiv vantro, åberopas. Likvisst må några spörjsmål tilläggas. (Forts. e. a. 2)