en orsak till de flere, som redan finnas till
ett allimänt krig. Det har till den grad för-
summat Frankrikes intressen åt det hållet, att
det till och med, sedan ett år, ej mera har
någon representant i Constantinopel.
Men Frankrike har i denna fråga tvenne
intressen, som uti utseendet strida mot hvar-
andra. På ena sidan bör det önska, liksom
Österrike och England, alt Turkiska väldet
måtte kunna bibehålla sig vid Bosforen, och
försvara denna Medelhafvets nyckel mot Ryss-
land. Det äger på andra sidan, och isynnerhet
efter eröfringen och grundläggandet af dess
sköna koloni Algier, ett interesse i att det Ot-
tomaniska Afrika utvidgar sig, mottager civi-
lisation, och sätter sig i stånd att kunna åter-
upplifva handeln mellan Medelhafvet och In-
dien, genom röda hafvet.
Frankrikes omedelbara interesse är dock
Turkiska väldets upprätthållande vid Bosforen:
ett mera aflässet är Egyptens utveckling i mi-
litäriskt, politiskt, kommerciellt och vetten-
skapligt hänseende. Således kan intet tvifve!
äga rum, att ju ickei fall valet skulle komma
i fråga, Frankrike borde uppolfra det aflägs-
nare imtresset för det, sem ligger närmare,
Den Turkiskt-Egyptiska striden är ingenting
annat än ett utbrott af den täflan , som sedan
15 år tillbaka uppkommit mellan de tvenne
säten för Fransysk kultur, vid Bosforen och på
Nilens stränder. Det första man efterbildar hos
den nation, hvars odlinz man söker tillegnasiz,
äro de militära inrättningarne; exempel äro:
Kungen i Preussen, Fredrik I:s far, och Czar
Peter, hvilka gjorde första sleget mot vestra
Europas kultur, derigenom att de tillegnade sig
Ludvig XIY:s militärinrättningar. På samma
sätt har man sett Sultan Mahmud och Vice-
konungen af Egyptesr täfla i djerf skapardrift,
hvilkendera som först skulle uppställa i slagt-
ordning 30,000 man, utrustade, beväpnade och
öfvade på Fransyskt sätt, kommenderade aft of-
ficerare från vår ryktbara kejserliga armde, och
af elever från polytekniska skolan, denna förnäm-
sta vettenskapliga institution i verlden. Man har
sett dem öfverlemna sina varf och arsenaler åt
Fransyska ingeniörer, och skicka sina barn att
uppfostras hos oss.
Det af de båda Turkiskt-Fransyska kultur-
sätena, som utvecklat sig hastigast, är det Egyp-
tiska, emedar detta land blef liksom befruktad:
genom: Fransmännens femåriga vistande der
under Buonapartes odödliga expedition, och I
emedan mera naturliga och oafbrutna handels-
förbindelser med Frankrike och ett närmare
grannskap med våra kuster måst frambringa
ett sådant resultat. Kultursätet i hufvudstaden
har äfven utvecklat sig, men långsammare.
Det är Egypten som först hunnit ställa i fält
en arimcde, disciplinerad, öfvad, styrd på Fran-
syskt sätt, och kommenderad af en befälhafva-
re, hvars insigter och hyfsning förvånat dem,
som haft att göra med honom under vår första
expedition på Morea. Egypten har försprång
för sin rival. Detta utrop: framåt nyarsch
som Chateaubriand, med cen så patriotisk rö-
relse, i Syriens ödemarker hörde uttalas på
Fransyska af Arobiska barn, har genljudat se-
dan 306 år. Det är redan en förvånande hän-
delse att Ihrahlms armde kunnat intaga St
