en orsak till de flere, som redan finnas till ett allimänt krig. Det har till den grad försummat Frankrikes intressen åt det hållet, att det till och med, sedan ett år, ej mera har någon representant i Constantinopel. Men Frankrike har i denna fråga tvenne intressen, som uti utseendet strida mot hvarandra. På ena sidan bör det önska, liksom Österrike och England, alt Turkiska väldet måtte kunna bibehålla sig vid Bosforen, och försvara denna Medelhafvets nyckel mot Ryssland. Det äger på andra sidan, och isynnerhet efter eröfringen och grundläggandet af dess sköna koloni Algier, ett interesse i att det Ottomaniska Afrika utvidgar sig, mottager civilisation, och sätter sig i stånd att kunna återupplifva handeln mellan Medelhafvet och Indien, genom röda hafvet. Frankrikes omedelbara interesse är dock Turkiska väldets upprätthållande vid Bosforen: ett mera aflässet är Egyptens utveckling i militäriskt, politiskt, kommerciellt och vettenskapligt hänseende. Således kan intet tvifve! äga rum, att ju ickei fall valet skulle komma i fråga, Frankrike borde uppolfra det aflägsnare imtresset för det, sem ligger närmare, Den Turkiskt-Egyptiska striden är ingenting annat än ett utbrott af den täflan , som sedan 15 år tillbaka uppkommit mellan de tvenne säten för Fransysk kultur, vid Bosforen och på Nilens stränder. Det första man efterbildar hos den nation, hvars odlinz man söker tillegnasiz, äro de militära inrättningarne; exempel äro: Kungen i Preussen, Fredrik I:s far, och Czar Peter, hvilka gjorde första sleget mot vestra Europas kultur, derigenom att de tillegnade sig Ludvig XIY:s militärinrättningar. På samma sätt har man sett Sultan Mahmud och Vicekonungen af Egyptesr täfla i djerf skapardrift, hvilkendera som först skulle uppställa i slagtordning 30,000 man, utrustade, beväpnade och öfvade på Fransyskt sätt, kommenderade aft officerare från vår ryktbara kejserliga armde, och af elever från polytekniska skolan, denna förnämsta vettenskapliga institution i verlden. Man har sett dem öfverlemna sina varf och arsenaler åt Fransyska ingeniörer, och skicka sina barn att uppfostras hos oss. Det af de båda Turkiskt-Fransyska kultursätena, som utvecklat sig hastigast, är det Egyptiska, emedar detta land blef liksom befruktad: genom: Fransmännens femåriga vistande der under Buonapartes odödliga expedition, och I emedan mera naturliga och oafbrutna handelsförbindelser med Frankrike och ett närmare grannskap med våra kuster måst frambringa ett sådant resultat. Kultursätet i hufvudstaden har äfven utvecklat sig, men långsammare. Det är Egypten som först hunnit ställa i fält en arimcde, disciplinerad, öfvad, styrd på Fransyskt sätt, och kommenderad af en befälhafvare, hvars insigter och hyfsning förvånat dem, som haft att göra med honom under vår första expedition på Morea. Egypten har försprång för sin rival. Detta utrop: framåt nyarsch som Chateaubriand, med cen så patriotisk rörelse, i Syriens ödemarker hörde uttalas på Fransyska af Arobiska barn, har genljudat sedan 306 år. Det är redan en förvånande händelse att Ihrahlms armde kunnat intaga St