NA LE BFACEAE TEATER ALPIN I 232 UIP RSN 9 RER RI LI UI eN
med dylik förbrytelse, skall, andra till var nagel,
stra:fas med fästningsarbete från 2 till 5 år,
samt derjemte förklaras ovärdig både statens
tjenst och medborgerligt förtroende.
Som denna art af brottslighet är svår att
upptäcka, och ännu svårare att med juridisk
bevisning fulltyga, skulle man taga för gifvet
att Tullverkets åklagare aldrig försummade till-
fälle, att statuera exempel, i de sällsynta fall.
då en dylik förbrytelse kan ledas i bevis. Et
sådant tillfälle har nyligen erbjudit sig i War-
berg.
RådhnsRätten i nämnde stad skulle nyligen,
efter slutad undersökning, bestämma ansvars-
påföljden för en, under natten till den 3 Okto-
ber 1929, bemligen verkställd lossning af varor,
uti Warbergs hamn, då de tilltalade oförmo-
dadt förklar sade, att de kunde bevisa alt sam-
ma lossning skett, på enträgen inrådan, samt
med tillhjelp och i närvaro af Sjötulls-Vakt-
mästaren Oiof Sahlberg; hvadan de yrkade
den lindring i ansvaret, som för sådane fail
bestämmes i Förordningen af den 23:dje Juni
18235).
Denna Förordning upphäfdes genom den nya
Lurendrägeri- Stadgan af den 9 November
1930 , men har såsom gällande, då den åtala-
de händelsen inträffade, kommit under til-
lämpning i detta mål... Dess 1ir:te S. stad-
gade, alt den, som betr ädes med oloflig in-
försel eller utförsel af varor, och kan bevi-
sa att någon af de ofvannämnde tjenstemän-
nen biträdt t brottet, njuter den mildring
att endast godset förverkas, och böterna
(hälften af värdet) försvinna.
Den nya förordningen af år 1830 har ute-
slutit detta stadgande, hvilken uteslutning
mången ansett väl betänkt, enär det föreföll
or imligt att en tilltalad persons ansvar skulle
minskas, derföre att en annan deltagit i hans
öfverträdelse. Den som nogare behagar tän-
ka öfver saken, skall finna att, om än skälet
för den ovanliga föreskriften icke ligger så
å ytan, att det genast faller i ögonen, är
det litväl icke omöjligt att finna, och synes
derjemte hafva en sådan vigt, alt man må-
ste förundra sig att Stiftarne af 1930 års
Förordning ej tänkt derpå. Det åsyftade nem-
ligen alt lemna väg för upptäckandet af
Tulltjenstemäns connivence med Lurendrägar-
ne.
Då enskild person tilltalas för otillåten in-
försel ellev utförsel af varor, skulle han svår-
ligen vilja öka risken och besväret af vrätte-
gången med den äfventyrliga och till en
längre och mera koimplikerad undersökning
ledande angifvelsen af en publik — tjenste-
mans de Itagande i brottet — om icke någon
fördel derigenom vunnes för honom sjelf.
Under denna synpunkt införde 1825 års L: 10-
stiftare den ofvannämde rii:te paragrafen,
och hvar och en (mner lätt, att Vederbö-
rande hade en b.tänkligket mera mot det
bemliva tillåtandet af Luvendrägeribrott, då
de kände, att godsägare skulle, 1 händelse af
ett oför modadt beslag, lockas af en betydlig