NA LE BFACEAE TEATER ALPIN I 232 UIP RSN 9 RER RI LI UI eN med dylik förbrytelse, skall, andra till var nagel, stra:fas med fästningsarbete från 2 till 5 år, samt derjemte förklaras ovärdig både statens tjenst och medborgerligt förtroende. Som denna art af brottslighet är svår att upptäcka, och ännu svårare att med juridisk bevisning fulltyga, skulle man taga för gifvet att Tullverkets åklagare aldrig försummade tillfälle, att statuera exempel, i de sällsynta fall. då en dylik förbrytelse kan ledas i bevis. Et sådant tillfälle har nyligen erbjudit sig i Warberg. RådhnsRätten i nämnde stad skulle nyligen, efter slutad undersökning, bestämma ansvarspåföljden för en, under natten till den 3 Oktober 1929, bemligen verkställd lossning af varor, uti Warbergs hamn, då de tilltalade oförmodadt förklar sade, att de kunde bevisa alt samma lossning skett, på enträgen inrådan, samt med tillhjelp och i närvaro af Sjötulls-Vaktmästaren Oiof Sahlberg; hvadan de yrkade den lindring i ansvaret, som för sådane fail bestämmes i Förordningen af den 23:dje Juni 18235). Denna Förordning upphäfdes genom den nya LurendrägeriStadgan af den 9 November 1930 , men har såsom gällande, då den åtalade händelsen inträffade, kommit under tillämpning i detta mål... Dess 1ir:te S. stadgade, alt den, som betr ädes med oloflig införsel eller utförsel af varor, och kan bevisa att någon af de ofvannämnde tjenstemännen biträdt t brottet, njuter den mildring att endast godset förverkas, och böterna (hälften af värdet) försvinna. Den nya förordningen af år 1830 har uteslutit detta stadgande, hvilken uteslutning mången ansett väl betänkt, enär det föreföll or imligt att en tilltalad persons ansvar skulle minskas, derföre att en annan deltagit i hans öfverträdelse. Den som nogare behagar tänka öfver saken, skall finna att, om än skälet för den ovanliga föreskriften icke ligger så å ytan, att det genast faller i ögonen, är det litväl icke omöjligt att finna, och synes derjemte hafva en sådan vigt, alt man måste förundra sig att Stiftarne af 1930 års Förordning ej tänkt derpå. Det åsyftade nemligen alt lemna väg för upptäckandet af Tulltjenstemäns connivence med Lurendrägarne. Då enskild person tilltalas för otillåten införsel ellev utförsel af varor, skulle han svårligen vilja öka risken och besväret af vrättegången med den äfventyrliga och till en längre och mera koimplikerad undersökning ledande angifvelsen af en publik — tjenstemans de Itagande i brottet — om icke någon fördel derigenom vunnes för honom sjelf. Under denna synpunkt införde 1825 års L: 10stiftare den ofvannämde rii:te paragrafen, och hvar och en (mner lätt, att Vederbörande hade en b.tänkligket mera mot det bemliva tillåtandet af Luvendrägeribrott, då de kände, att godsägare skulle, 1 händelse af ett oför modadt beslag, lockas af en betydlig