såg att örnen släpades medZhalfva kroppen i
vallnet, framåt af laxen, och det lugn som
nådde i5luften hindrade honom att begagna de
nedvätta vingarna att göra sig lös. Herden
kastade en sten åt örnen, som krossade ena
vingen, hvarefter han utan svårighet bemäkti-
gade sig både fogeln och fisken, ty denne sed-
nare hade redan förlorat lifvet under sin för-
färlige fiendes klor. Då berättaren jagade på
Lord Sligos berg, nära Killeries, hörde han af
en sammal bonde, som i flere år varit bosatt
i dessa trakter, en mängd besynnerliga anekdo-
ter rörande örnarnes vanor och sätt ait jaga.
Denna bonde tillskref desse foglars roflystnad,
att räfvar för närvarande äro så sällsynte, i
dessa Trakter; han berättade att örnarne visa
en särdeles oförskräckthet och fintlighet, när de
förfölja och angripa dessa djur: Tycnne örnar
pläga förena sig om en sådan jagt. Den ere
förföljer räfven, och den andra håller sig stilla
i reserv, på ett afstånd af omkring hundrafe m-
tio metrer. Om räfven genom en hastig vänd-
Ning lyckats undkomma den envist förföljande
fienden, så fortsättes jagten af den andra ör-
Hen, som hållit sig stilla; och följaktligen får
den olycklige fienden icke ett ögonblicks hvila,
ttlan upphinnes slutligen och sönderslites af de
båda buvadsförvandterna. Den gamle bonden
hade också sett desse roffoglar fiska. De plä-
gade slå sig ned vid ett vadställe i den lilla
å, som förenar Glencullen med Glandullagh,
och der väntade de, orörlige och med ögonen.
fästade på vattnet, att en lax skulle visa sig.
Deras plan missly ckades sällan, och mer än en
fisk blef, då den gick från hafvet in i sjön, i
hast upphämtad från sitt element och förd till
de vilda och branta klippor, som beherska
Crlencullens romantiska vatten.